Paola Pellettieri är aktuell med sin andra roman, "En dåres försvarstal". Hon arbetar som copywriter men att skriva skönlitterärt beskriver hon som ett beroende.
"I går försökte jag ta livet av mig." Så börjar historien i Paola Pellettieris andra roman "En dåres försvarstal." I desperation kör huvudpersonen Patricia in i en buss men överlever och söker en präst för att finna mening med livet. Hon får uppgiften att till punkt och pricka följa den gyllene regeln: "Behandla andra så som du själv vill bli behandlad".
– För mig är det självklart att alla religioner handlar om hur vi behandlar vår nästa, det är själva övningen som troende. Att det då finns så många religionskrig är obegripligt, säger Paola Pellettieri.
Inför arbetet med romanen började hon med att se sig själv i spegeln och insåg skamset att hon dagligen bryter mot den gyllene regeln.
– Det gör vi väl alla? Man går förbi en tiggare på gatan utan att ge en peng. Hade jag velat ha en peng eller ett leende om jag varit i den personens skor? Ja, och ändå gör jag inte det. Jag pantar burkar och trycker inte på knappen för att skänka, jag tar kvittot själv.
När UNT når Paola Pellettieri sitter hon uppkrupen i soffan hemma i sekelskifteslägenheten i Lund, den stad där hon efter många flyttar slagit sig till ro. Hon lämnade Uppsala för Stockholm när hon var 21, nu är hon 53 och kallar sig fortfarande för "Uppsalatjej". Här gick hon i kyrkans barntimmar och blev troende när hon var sex.
– Vi hade högläsning ur "Barnens Bibel" och även ur Gamla testamentet, det var härliga sagor. Jag var övertygad om att jag skulle bli nunna eller balettdansös och bad till Gud varje kväll. Mina föräldrar var båda ateister, förvånade lät de mig ändå hållas, säger hon.
När Paola Pellettieri är i Uppsala älskar hon att promenera ut mot Skarholmen, i Hågadalen och i Uppsalas gamla kvarter runt Övre Slottsgatan.
Valet av titeln "En dåres försvarstal" hänger ihop med frågeställningen inför boken: "Hur jobbig får en kvinna vara?" och är en blinkning till Strindberg och hans gelikar.
Hon drar paralleller mellan Strindberg och Selma Lagerlöf. Han, en bitter, arg och excentrisk figur som ändå blev folkkär. Om Selma Lagerlöf hade betett och uttryckt sig på samma sätt hade hon inte ens blivit utgiven och framför allt inte älskad, menar Paola Pellettieri.
– Än i dag blir det svårt för en kvinna som är den där ilskna, bittra, arga personligheten. Det ses inte som lika excentriskt charmigt som när en man beter sig på samma sätt. Kvinnor blir oftare sedda som bitchiga, säger hon.
Nu ska hon tillåta sig att stanna i idévärlden inför nästa roman. I den världen är allt ännu perfekt och njutbart, menar hon.
– Att skriva är som knark, min drog, jag är beroende av det, säger Paola Pellettieri.