Ryska feministförfattare gör uppror mot Putin

Männen störtade in på kaféet där Daria Serenko precis hade signerat sin bok "Flickor och institutioner" till sin vän – hon hade skrivit "Ryssland kommer att bli fritt – den dagen firar vi tillsammans!". Med boken i handen blev hon gripen och satt i specialförvar, i 15 dagar.

Hon är en av de unga feministiska författare i Ryssland som skriver om ett misogynt ryskt samhälle. Numera lever Daria Serenko i exil i Georgien, och på länk berättar hon om hur hon arbetar upp till tolv timmar om dagen som aktivist inom den feministiska antikrigsrörelsen Feminist Anti-War Resistance och sedan försöker orka skriva.

– Mitt skrivande har alltid varit politiskt inser jag nu men jag har inte alltid varit medveten om det. Min politisering har skett via den feministiska aktivismen, och genom Rysslands angrepp på Ukraina 2014, säger hon.

Hör ihop med kriget

Putin har målmedvetet försvagat kvinnors rättigheter, och konsekvent utnyttjat misogynin både i krigsområden och i inrikes- och utrikespolitiken. Det sade författaren Sofi Oksanen i ett anförande under Svenska Akademiens heldag om yttrandefrihet. Daria Serenko nickar allvarligt från skärmen.

– Det genusrelaterade våldet som vi har kämpat mot under alla dessa år är starkt förknippat med, eller en orsak till Rysslands aggressiva utrikespolitik i dag, säger hon och kallar våldet för "ett slags träningssituation för det som nu sker utanför landet."

– Om du kan göra så mot den som står dig nära, vad kan du då inte göra mot den som du markerar som den andre?, säger hon och nämner en rapport om att ryska soldater uppmuntras att begå våldtäkter för att det antas svetsa dem samman.

I sin bok "Flickor och institutioner" skrev Daria Serenko en ironisk satir över hur kvinnor inom statliga institutioner tystas och censureras. Sexualiserat våld, misshandel i hemmet och "slut-shaming" är vardag i Ryssland, hävdar hon. Men regimen ville inte erkänna att frågan om genusrelaterat våld var politisk och tog inte feministerna på allvar. När kulturarbetare och aktivister nämnde Putins ideologi och kriget ökade repressionen dramatiskt.

– I mitt fall har det genusrelaterade våldet, polisvåldet och det statliga våldet gått hand i hand. De senaste tre åren har jag nio gånger blivit utsatt för angrepp av den ryska ultrahögern, säger Daria Serenko och förklarar att den fungerar som polisens extraverktyg.

– Mina kontaktuppgifter spreds, jag blev hotad till livet och min familj hotades. Jag var tvungen att förflytta mig runt i staden eftersom jag hela tiden blev förföljd. Jag kunde inte sova ordentligt heller eftersom polisen hälsade på titt som tätt.

Dissekerar våldsnormen

Daria Serenko skildrar hur den misogyna skrämselpropagandan äter sig in i kroppen – och hur det mest privata är politiskt. Att vara kvinna är inget tillstånd, utan en process, hävdar hon – som påverkas av vilka begränsningar den totalitära staten inför. Hon tänker ofta i en metafor:

– Jag som kvinna är en yta som utsätts för hårt tryck från det totalitära och min agens uppstår i den deformerade ytan. Å ena sidan känner jag mig traumatiserad och deformerad, men å andra sidan kan den erfarenheten inte tas ifrån mig. Mitt skrivande försöker beskriva den deformationslinjen, säger hon.

En ung generation kvinnliga författare gör detsamma. Enligt översättaren Lida Starodubtseva, som översatt Daria Serenko till svenska, dissekerar flera av dem den maskulina våldsnormen och patriarkatet. Hon lyfter särskilt fram Oksana Vaksiakina och Jevgenija Nekrasova. Nekrasova kritiserar den ryska regimens familjepolitik, bland annat i en absurdistisk novell om en kvinna som föder fram pengar. Oksana skriver om att vara öppet lesbisk i ett homofobt Ryssland.

– Hon kommer från en trasig och våldsam familj och berättar om våldsnormen men med en otrolig finkänslighet. Hon är poet och essäist så det är inte någon rysk roman i Dostojevskijs anda, tack och lov.

Lida Starodubtseva framhåller att den nya ryska generationens feministiska författare ofta är multikonstnärer och aktivister, som drabbas hårt av näthat. Inte alla är öppet politiska – det är enligt Lida Starodubtseva i princip omöjligt i Ryssland numera.

– Men uttalanden mot våldet, patriarkatet och den maskulina våldsnormen är också i många fall uttalanden mot kriget, mot invasionen, säger hon.

Inre avkolonisering

För Daria Serenko är skrivandet strikt indelat i ett före och efter 24 februari 2022. Efter invasionen, specialförvaret och exilen upplevde hon att språket bokstavligen föll sönder – syntaxen lydde henne inte, säger hon. I fängelset började hon ändå på en ny bok, "Jag önskar mitt hem aska" som kommer i höst, men Daria Serenko har svårt att se den som något annat än "ett materialprov", och kallar skrivandet ett slags "inre avkolonisering".

– För nu känner jag som aldrig förr att jag också är en del av imperiets kropp. I dag är jag migrant, utländsk agent och fosterlandets förrädare, säger hon.

Hon skiljer på det egna skrivandet och aktivismen, där hon inte kan tillåta sig några motstridigheter eller för mycket känslor. Än så länge har hon inte ens orkat läsa igenom sin nya bok, det konkreta förändringsarbetet tar all energi, berättar hon och avslutar intervjun för ett brådskande samtal med ukrainska aktivister.

– Vi är inte längre i skedet där vi frågar oss "har mina ord påverkat någon". Vi är snarare i skedet ”har vi lyckats rädda den här människan – rent fysiskt – eller inte.”