Björn Meidal arbetade i decennier som litteraturprofessor i Uppsala. Han har forskat om August Strindberg under större delen av sitt yrkesliv och är nu aktuell med sin senaste bok "Strindberg och havet". Den tar avstamp i Strindbergs tid i Uppsala, när han bland annat bodde på Övre Slottsgatan.
Året var 1867. Järnvägen hade nyligen invigts men August Strindberg klev av ångbåten, när han anlände till Uppsala som 18-årig student.
Nu skulle livet äntligen börja. Eller?
Man kan nästan se honom där vid Islandsbron, hur hans ansikte liksom skrumpnade så där strindbergskt vid första anblicken av den avsmalnande Fyrisån, Slottet och Domkyrkan.
Tyvärr hade han mer eller mindre tvingats hit, tyngd av sin fars – ångbåtskommissionären Carl Oscar Strindbergs – förväntningar. Läshuvudet August skulle som den ende av barnen bekostas universitetsutbildning, bli beläst akademiker och hedervärd medborgare.
– Pappan var sträng och som barn präglades Strindbergs vardag troligen av trängsel, svett, stryk och religion. Men så kom sommarloven i paradiset. Först var det Mälarens stränder och som sjuttonåring upptäckte August skärgården. Uppsala blev däremot en förlängning av barndomshemmet, säger Björn Meidal som är aktuell med boken "Strindberg och havet".
Övre Slottsgatan 22. Här, i den uppstickande delen av den gula byggnaden, bodde August Strindberg i ett litet rum 1870, inackorderad hos en rektorsänka.
Björn Meidal framför Övre Slottsgatan 22, en av flera adresser i Uppsala där Strindberg bott.
Uppsalaprofessorn Björn Meidal, 76, anses av många vara världens främste expert på August Strindberg. Han har givetvis läst allt om och av Strindberg – inklusive de drygt 10 000 av hans brev som finns bevarade – och själv vigt ett liv åt forskning och eget skrivande om nationalförfattaren.
– Jag var inget Strindberg-freak som ung men han blev ämne för min doktorsavhandling, om den så kallade Strindbergsfejden. Då hade jag insett att det fanns klara likheter mellan 1960-talet och 1880-talet, vad gäller politiken och radikalismen. Och Strindberg var den som eldade på den intensiva tidningsdebatten.
Björn Meidals senaste bok belyser en mindre uppmärksammad sida av Strindberg – hans kärlek till kusten, skärgården och havet.
– För Strindberg har havet med metafysik att göra, med psykologi och religion. Det står för frihet och öppenhet.
"Landskap från Sandhamn med Körsö fyr" (1873) är en av Strindbergs tidigaste oljemålningar. Det var på Sandhamn som han började måla mer seriöst.
Vad var då motsatsen till allt det härliga som hade med havet att göra, enligt Strindberg? Uppsala, förstås.
Björn Meidal har gjort det nästan smärtsamt tydligt med vilken avsmak Strindberg såg på Uppsala, "denna bokstavens och examensläsningens stad där märkligt nog inget andligt liv kan spåras" som han skrev i ett brev. Han avfärdade stadens befolkning som "positivspelare ute på konstresor, lindansare och annat pack".
Landskapet kring Uppsala var dessutom förfärligt, omgärdat av "ändlösa leråkrar". I ett brev till kusinen Johan Oscar Strindberg, 20 september 1870, klagar August:
"Mitt rum är ganska stort och tämligen otrevligt med lite möbler utsikt åt en gata och en bit av den förbannade Fyrisslätten — det är just den som plågar mig så rysligt — ack ofta vandrar jag nedåt ån och kastar mina längtande blickar bortöver Bergsbrunnaskogen (alltså mot Stockholm, reds anm) (…) — där ligger konstens glada boningar — då jag här blott finner vetenskapens mörka skrymslor".
Ångbåten Prins Gustaf vid Fyrisåns kaj i Uppsala. Troligen Strindbergs föredragna transportmedel till och från studiestaden.
Uppsalas geografi, invånare och kulturliv fick alltså underkänt av Strindberg men mest av allt såg han ned på stadens professorer, som han så klart hamnade i konflikt med. I självbiografin "Tjänstekvinnans son" talar han om dem som "bönder" (hela Uppsala "luktade bondkvarter") och här fanns inte en enda "framstående lärare som höjde sig över hopen". Några av dem var "förfallna toddygubbar", andra "oprövade dilettanter som kommit fram genom sina fruar eller småtalanger".
– Han ansåg inte att professorerna var några eleganta storstadsmän. De uppträdde inte respektfullt, tyckte han. Någon ska till exempel ha rakat sig när han tenterade Strindberg. Själv uppfattades han nog som tämligen uppkäftig.
Björn Meidal tar gärna en fika på Ofvandahls. Stans äldsta kafé grundades 1878, bara några år efter att August Strindberg lämnat Uppsala. Men han ska faktiskt ha bott i samma byggnad under höstterminen 1871, på Järnbrogatan 22 (nuvarande S:t Olofsgatan).
Björn Meidal betonar att tiden i Uppsala trots allt hade en stor betydelse för Strindberg. Andra aspekter av staden verkade han faktiskt tycka mycket om. Särskilt kamraterna och festerna.
Ur ett annat brev till kusinen: "Här för man ett gudaliv. Oinskränkt frihet!" "Det är någonting i detta Uppsalaliv som jag tycker om – ingen själviskhet – broderligt deltagande och verklig vänskap – inget pryderi – här generar man sig ej för att gå över gatan med buteljer i fickan och brökakorna i hand." Han kallar även studentlivet "rikt på poesi".
– Jag tror att det där var viktigt för att han skulle börja skriva. Han var med och grundade ett sällskap som döptes till Runa.
Kamraterna läste varandras texter, bedömde och hjälpte varandra.
Och så festade de. Men även om Strindberg njöt av "den eldiga druvans poesifulla saft" och "det simpla brännvinets djuriska ångor" lät han inte – till skillnad från Fröding – sitt studentikosa supande spåra ur fullständigt.
– Alkoholen var egentligen inte något problem för Strindberg. Han samlade på sig böcker och blev otroligt beläst. Strindberg gick sin egen väg. Han kunde bara inte studera systematiskt.
August Strindberg i skärgården, sommaren 1904.
August Strindberg skulle klara sig bra i livet även utan examen, som bekant. Men sin sårade stolthet bar han med sig.
"Strindberg och havet" åskådliggör det i en scen där en medelålders Strindberg år 1900 står vid Riddarholmskajen i Stockholm. Han och en vän, litteraturdocenten Johan Mortensen, hade tänkt upprepa den resa som Strindberg gjort så ofta under studietiden, med ångbåt till Uppsala.
Mortensen återger senare hur Strindberg plötsligt fryser till och blir "frånvarande, ansiktet var orörligt, nästan askgrått, ögonen inåtvända". Han började rya om att Uppsalabåten är ”vidrig” och full med människor som man måste stå och knuffas med. I sista stund ändrar de sin plan och hoppar på en båt till barndomens lyckliga Drottningholm i stället.
Uppsalabåten ska ha fått August att, som han förklarar för vännen, sjunka "trettio år tillbaka i tiden, ty tid och rum existera endast i våra huvuden".
August Strindberg som 20-årig student. I novellsamlingen "Från Fjärdingen och Svartbäcken" från 1877 skildrar Strindberg studentlivet, utan att romantisera det.