Om det finns något en roman sällan är i trängande behov av, så är det en tillspetsad intrig. Ändå är just de extra skruvarna något som författare ofta förlitar sig på. Eller, är det kanske snarare tvärtom till den avskalade berättelsens bärkraft de inte vågar sätta sin tillit?

Att Håkan Nesser skriver romaner med en twist för mycket är inte så mycket att orda om; en deckarförfattare är sällan behjälpt av att saker och ting är precis vad de ser ut att vara. Men, nu är Levande och döda i Winsford ingen Van Veeteren, utan något annat: en roman om hur det är att vara medelålders och upptäcka att man fått nog av sitt liv.

En sådan upptäckt är omvälvande nog i sig själv, det uppbrott som följer därav likaså. Att Maria Holinek väljer att lämna sin make – den otrogne, självupptagne, upphöjde författaren Martin – vid 55 års ålder, för att ge sig ut på anonyma äventyr på den engelska heden, hade varit en berättelse som varit intressant nog att undersöka utan att demonerna från ett begånget brott behövt hemsöka henne. För att tala klarspråk: hon hade inte behövt låsa in gubben i en gammal bunker på en polsk strand först.

När Maria och Martin lämnar Sverige är det med syftet att tillbringa ett halvår i Marocko, delvis för att Martin ska kunna skriva på sitt senaste projekt; den sanna berättelsen om vad som egentligen ägde rum i de vidlyftiga författarkretsar i vilka han rörde sig några somrar för snart fyrtio år sedan.

Men också för att deras senaste år varit kantat av kriser; den uppburne professor Holinek anmäld för våldtäkt på en ung kvinna och kanonmat på landets löpsedlar.

Att Maria låser in Martin i bunkern längs med vägen är ett infall som endast med lite vilja kan ses som en tanke. De promenerar längs stranden, hittar bunkern, Martin är nyfiken och vill gräva sig in och innan någon hinner tänka har Maria tryckt igen porten och gått därifrån. Hon vänder inte om, travar bara målmedvetet på längs stranden tillsammans med hunden Castor. Är det ett ”rimligt” tilltag? Jag undrar nu inte huruvida det kan ses som en vettig idé att låsa in en person och mata råttorna med honom, utan om det är begripligt att just Maria gör det mot sin make?

Incitamenten finns där förstås. Ett långt äktenskap som inte varit särskilt tillfredsställande, dessförinnan en barndom och uppväxt kantad av tragedier som aldrig blivit ordentligt bearbetade och ovanpå alltihop en skitig, skamlig våldtäktshistoria. Men Nesser lyckas inte riktigt förmedla den djupa antipati för både sin make och sitt nuvarande liv som Maria måste känna för att fullfölja en sådan här handling. Ingivelsen är förståelig, själva utförandet likaså – men att hon inte bara vänder om och låser upp igen? Det är för mycket.

Det kan tyckas orättvist att ägna så här mycket utrymme åt problemen med en enskild händelse i en roman, men skälet till att jag gör det är att den episoden inte bara är avgörande för handlingen i sig utan också för det faktum att Håkan Nesser till slut inte lyckas ro den här historien i land. Och jag tycker det är synd. För här finns egentligen en bok som borde vara idealisk semesterläsning (det är väl ingen slump att Levande och döda i Winsford är sommarens följetong i SvD), en spännande bladvändare med psykologiskt djup och existentiella funderingar.

Här finns ambitionen att vara något annat än de kriminalromaner som det går tretton på dussinet av, viljan att berätta en story som handlar om det som är djupt mänskligt och närvarande i alla människors liv; frågorna om det här livet blivit det man önskat sig. Och om inte, är det för sent att börja om? Marias vilja att bryta sig fri från den form hon stöpts i är tillräckligt stoff att väva av. Dessutom hade en sådan berättelse inte behövt den allt snabbare upptrappningen mot slutet, den som enligt formulär 1A måste ske för att alla trådar ska plockas upp och verkligheten komma i kapp.

När boken är slut är jag konfunderad: är det bara för det faktiska brott hon begått som Maria måste straffas, eller finns här någon underliggande sensmoral om att uppbrottet i sig till sist biter människan i svansen?

Levande och döda i Winsford är en bok att sträckläsa och stundtals vila i, inte minst i de fina skildringarna av de brutala väder- och naturförhållandena på Exmoorheden, men det som inledningsvis ser ut att vara en roman om mänsklig sorg och utveckling, slutar i brist på trovärdighet och uppskruvat tempo. Det är trist att Håkan Nesser inte förvaltar sitt pund – den här berättelsens faktiska potential och hans egen talang – bättre.