Få personer är lika arga som Terry Eagleton. Med ett fyrtiotal böcker bakom sig, om allt från Jesus till Jacques Derrida, tycks han, i alla fall i varannan bok, skriva i fullt raseri. Det har gjort att Eagleton under de senaste tio åren seglat upp som en av de mest underhållande belackarna av postmodernismen. Eller kanske inte så mycket postmodernismen som de vulgära varianterna av den. Med formuleringar som att postkoloniala studier blivit ett ”postmodernismens utrikesdepartement” och att man inte kan ”dekonstruera ett spädbarns skrik” har han blivit något av en intellektuell spjuver. Samtidigt har den brittiska litteraturprofessorn hållit stenhårt på sitt upplysningsideal: i bok efter bok har han introducerat socialistiska tänkare, med frenesi försvarat framstegstanken och på ett närmast heroiskt sätt grävt en röd skyttegrav längst fram vid fronten. Han har, kort sagt, blivit en av vår tids viktigaste vänstertänkare.

Därför är det glädjande att Tankekraft i dagarna publicerar hans allra senaste alster. Varför Marx hade rätt är en bok skriven i sviterna av finanskrisen. Den har ett gråmelerat, avskalat omslag som signalerar lärd akademisk utläggning. Det är lite synd, för Varför Marx hade rätt riktar sig knappast mot spränglärda akademiker. Snarare skulle den kunna beskrivas som en marxistisk pekbok eller en ”socialism for dummies”. Och detta säger jag helt utan förakt i rösten. För få personer är så omsvärmade av imbecilla rykten som Karl Marx. En bok som går tillbaka till grunderna i hans tänkande känns med andra ord helt rätt.

Låt mig ta ett exempel. En av de vanligaste föreställningarna om Marx är att hans tänkande visserligen är fint i teorin men att det oundvikligen leder till totalitarism. I teorin må det kommunistiska manifestet vara utopiskt skimrande men i slutändan blir det alltid Mao-uniformer, åsiktsförtryck och proletariatets diktatur av det. Detta är en märklig föreställning. Den grundar sig nämligen i att Marx skulle vara på det klara med hur socialismen skulle förverkligas, vilket han absolut inte var. Marx började som en klassisk utopiker i Thomas Mores anda, fantiserande om en naken framtid i det gröna som skulle förverkligas i ett trollslag. Så kom den första internationalen och Marx började intressera sig för opinionsbildning och fackföreningar. Socialismen skulle komma genom långsiktigt arbete. Mot slutet av sitt liv ändrade sig Marx igen när revolutionen i Paris genomfördes 1871. Nu var det den snabba omstörtningen och ”proletariatets diktatur” som gällde (för övrigt beteckningen på ett extremdemokratiskt statsskick i Pariskommunen).

Marx var med andra ord en politiskt ambivalent person. Likt en annan Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg bytte han fot flera gånger inför en framtid höljd i dunkel och hävdade bestämt han själv ”inte var någon marxist”. Det är denna Marx som Eagleton försöker fånga i rockskörten. Hos Eagleton blir Marx en mångtydig tänkare, en agitator med Janusansikte och samtidigt, en djupt beläst filosof. Det är befriande. Det har länge funnits behov av en Marx i bredbild här i Sverige, en nyanserad bild bortom den nyliberala propagandan och för det ska såväl Tankekraft som översättaren Maria Åsard ha en stor eloge. Eagletons bok fungerar som ett marxistiskt bottenplan och en grund att stå på för unga socialister. Här avlivas i rask takt myter som att Marx skulle ha varit emot marknadsekonomi och för total jämlikhet. Marx var emot kapitalismen, vilket inte är synonymt med marknadsekonomi, och för en politik som formulerades utifrån behov, inte utifrån att alla var likadana. Och även om jag hade önskat att Eagleton emellanåt kunde höja sig aningen över detta bottenplan är det en i grunden spännande och tankeväckande bok.

En diskussion saknar jag dock i Eagletons bok. Det är den kring Marx kritikbegrepp, som i efterhand framstår som hans kanske mest bestående insats. En vanlig föreställning i dag är att kritikutövandet innebär att man i en text pekar på det som var bra och det som var dåligt. Handlingen var bra men språket sådär, boken får en svag fyra. Detsamma gäller för samhällskritiken. Man säger: vi borde investera lite mer i tåg och konsumera mindre. För Marx innebar kritik dock något helt annat. I stället för att komma med orimliga förslag som aldrig kommer förverkligas vidgade Marx kritikbegreppet till att handla om själva ramarna för det tänkbara. Hans brännande fråga var: vad kan vi göra utifrån dessa förutsättningar och, framför allt, vad kan vi inte göra? Hade Marx varit litteraturkritiker hade hans ständiga fråga till litteraturen varit: hur långt kan vi tänka med detta verk? Vad säger det om litteraturens betingelser? Och inom samhällskritiken: hur långt sträcker sig våra möjligheter? På så sätt lyckades han alltid höja sig över den aktuella debatten och ta ett större grepp på samtiden. I dag, när kapitalismen ligger i dödsrosslingar och kulturkritiken tenderar att reduceras till konsumentupplysning, känns det mera aktuellt än någonsin.