Det har länge funnits en diskussion, främst inom litteraturvetenskapen, om huruvida en konstnärs liv bör påverka tolkningen av dennes verk. Ända sedan Wimsatts och Beardsleys klassiska studie om det intentionella felslutet (som går ut på att författarens intention inte bör vara avgörande i tolkningen av texten) har biografiska tolkningsperspektiv fått stå tillbaka för mer verkfokuserade. Självfallet är verket alltid i någon mån oupplösligt förenat med upphovsmannen.
Men det betyder inte att en heltäckande konstnärsbiografi ger en fullständig förståelse av den biograferades verk.

Jag funderar en hel del på förhållandet mellan liv och verk efter att ha läst Peter Ames Carlins informationsspäckade biografi över Bruce Springsteen. En bok som trots sin oerhörda detaljrikedom inte lyckas ge mig några som helst nya perspektiv på Springsteens konst. I Carlins bok ligger fokus så starkt på personen, men så lite på vad som faktiskt är unikt med konstnärskapet, att resultatet inte sällan blir en platt uppradning av fakta. Och i slutändan är det ju det mångfacetterade konstnärskapet, inte privatpersonen, som publiken har en relation till.

Ändå läser jag Carlins biografi med stort intresse. Boken är i första hand riktad till oss som redan har en stark relation till Springsteens musik, som kan göra våra egna kopplingar mellan liv och verk. Och Springsteen är en så pass komplex människa att det aldrig blir tråkigt att tillsammans med författaren försöka få rätsida på artistens sammansatta psyke.

Carlin målar ett porträtt av en människa närmast maniskt besatt vid sitt eget konstnärskap; självupptagen men samtidigt oerhört mån om sin publik, lika narcissistisk som empatisk. Carlin sticker effektivt hål på myten om Bruce som hedersknyffel och E Street Band som ett demokratiskt brödraskap.

Springsteen visar sig kunna vara smått hänsynslös i sitt allt annat än demokratiska styre. Han gör verkligen skäl för sitt världsberömda smeknamn (även om han själv avskyr att bli kallad The Boss).
Intressantast är dock skildringen av det stundtals ogenomträngliga inre mörker som Springsteen ständigt kämpar med. Det mörker han ärvde från fadern och som i så hög grad utgör drivkraften i konstnärskapet - den förlamande känsla av isolering och djupa längtan efter gemenskap som de maratonlånga och transformativa konserterna ytterst är en gestaltning av.

När jag slagit igen Carlins biografi återvänder jag ännu en gång till några inspelningar av de där klassiska konserterna och slås av hur lite ett biografiskt perspektiv lyckas säga om den emotionella kraften i låtarna. Storheten ligger i formen, i gestaltningen, det som höjer musiken och texterna över det personliga, gör dem allmängiltigt, gör dem till konst.

Så Carlin må ha skrivit den hittills mest täckande Springsteenbiografin.
Men den stora boken om Bruce, den om konstnären, väntar fortfarande på att skrivas.