I Lars Noréns Natten är dagens mor finns en scen där publiken drar efter andan. Pjäsens huvudperson, Ricky, står i vardagsrummet med en cigarett i mungipan och speglar sig. Plötsligt vickar han på höften, putar med baken och så händer det. Ricky tar av sig byxorna och kalsongerna, stoppar in penisen mellan benen och klämmer åt med låren. Det blir dödstyst. Vissa tittar generat bort, andra får stora ögon. Så brakar brodern in, tar Ricky i håret och slänger honom på golvet: ”Vad fan håller du på med? Du är ju för fan sjuk i huvudet!”

Jag har alltid föreställt mig att den där dödstystnaden inte bara beror på nakenchocken, utan att så många faktiskt känner igen sig. För ärligt talat, vilken man har inte stått framför spegeln och låtsat att han är kvinna? Ricky i pjäsen är varken transvestit eller homosexuell - det är inte det Norén vill säga - utan snarare handlar det om att människan är naturligt queer. Könet är en hårfin gräns som det är tämligen enkelt att överskrida och i ungdomen befinner vi oss alla i något slags gränsland. Norén är knappast ensam om att gestalta detta. Titta bara på Shakespeares komedier där crossdressing är ett återkommande inslag eller på Almqvists Drottningens Juvelsmycke där androgynen Tintomara rör sig i ett könets skymningsland; i ena stunden man, i nästa kvinna.

Men att det inte bara på ett kulturellt och socialt plan är lätt att överskrida könen utan också på ett biologiskt plan, är något som den moderna forskningen har insett. Idag är så kallad ”könskorrigering” ett ganska odramatiskt ingrepp. Ett par testosteronsprutor i baken (ibland kallade ”lyckosparkar”), ett avlägsnande av könsorganet och en bröstkorgskorrigering, och sedan finns det inget som hindrar Madeleine från att skriva Mats i passet. Idag är transsexualism en medicinsk diagnos vilket gör att könsoperationer kan göras inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen.  Ingreppen går snabbt och är relativt smärtfria. Detta betyder dock inte att själva processen fram till operationen är enkel.

I den i dagarna utkomna doktorsavhandling Kroppslinjer skriver etnologen Signe Bremer om människor i färd med att byta kön. Här fixeras såväl upplevelsen som själva handlingen av att hoppa över en gräns och spränga kroppslinjerna. Det är en i mångt och mycket angelägen text. Alltför ofta har forskningen kring transsexuella fokuserat på antingen det rent juridiska och medicinska eller också trasslat in sig i teoretiska diskussioner om vad ett kön egentligen är. Bremers avhandling väljer istället att i fenomenologisk anda att fokusera på den levda erfarenheten av könsbyte. Genom djupintervjuer, mejlkonversationer och bloggläsning har hon på så sätt försökt fånga hur medicin, juridik och kultur smälter samman.

Det är på många sätt en sårig historia som skrapas fram. Här berättas sorgliga historier om människor i självmordstankar, om män med fantasier om att slita ut sin livmoder för hand och om oförstående utredare. Många av Bremers undersökningsobjekt går omkring i en konstant oro. Ser mina knäskålar konstiga ut? Kommer skägget att fortsätta växa? Ser de att jag har östrogenplåster? Bland Bremers undersökningsobjekt frågar sig så gott som alla om de kommer att passera som det andra könet. Kommer livet någonsin att bli drägligt?

Att Bremers doktorsavhandling är en mycket intressant text står klart redan från början. Dock dras den med ett antal problem, varav två är stora. För det första är Bremers analys av samtalen och texterna tämligen stolpiga. Emellanåt svajar Bremers språk betänkligt och analyserna träffar allt som oftast fel. Som när författaren jämför väntan på en könskorrigering med asylprocessen. Det är en rent oetisk jämförelse, för när det gäller könskorrigering finns det ju en poäng med att låta processen ta tid. För det andra - och detta är en mera filosofisk invändning - är det något som skorrar falskt i Bremers tonfall. I inledningen av ”Kroppslinjer” skriver hon att avhandlingen bör placeras i en ideologisk och maktkritisk tradition. Och här kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynet: vadå maktkritisk?

För ärligt talat: hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen? Att med ett pseudokritiskt, queerfeministiskt språk beskriva transsexualism som frigörelsen från biologin? För om detta är höjden av emancipation, då kan jag inte låta bli att vara melankolisk. Själv ser jag transsexualism som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man måste justera kroppen. Transsexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller. Men missförstå mig inte nu. Detta betyder inte att jag har något problem med att människor könsopererar sig och jag håller helt med Bremer om att steriliseringskravet på transsexuella är absurt. Men att påstå att detta skulle vara ett ”maktkritiskt” påpekande, det skriver jag inte under på.