”Israel är en hypernationalistisk och hypermilitaristisk religionsstat.” Förbluffande nog stod dessa ord i den liberala Karlstads-Tidningen 1956, och de skrevs av chefredaktören och den folkpartistiske riksdagsmannen Manne Ståhl. Den fruktansvärde polemikern Herbert Tingsten reagerade förstås. Manne Ståhl var en av mycket få kritiker av Israel – alla politiska kulörer inräknade – i Tingstens Sverige under statens första decennier.

Att hyllningskören var så kompakt är en av bakgrunderna till att mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte i Jerusalem den 17 september 1948 om inte förtigits så tonats ner till bakgrundsbrus i det allmänna medvetandet. Mina egna dunkla begrepp om händelsen är nog typiska.

Nu vet jag mera. Göran Buréns bok Mordet på Folke Bernadotte är en hybrid av reportage och professionell historievetenskap. Den har stilistiska problem eftersom perspektivet växlar mellan objektivitet och polemik, något som skulle kunnat lösas om författaren varit mäktig en mer syntetisk och inklusiv essäform. Det är han nu inte; han kommer till historieskrivningen från romanen.

Argumentationen är detaljerad – nästintill en brottsutredning – och inte så lätt att slå sönder. En del ting saknas dock i boken. Bilder finns inte utom några kartor. Man hade också velat se en utförlig forskningsöversikt och genomgång av källorna. Noterna är alltför knapphändiga, och det framgår inte tydligt när Burén använder tidigare outnyttjade uppgifter.

Greve Folke Bernadotte var medlem av kungahuset men stod utanför successionsordningen. Via scoutrörelsen och Röda korset gjorde han diplomatisk karriär. Hans mest kända insats är organiseringen av de vita bussarna som evakuerade nordbor och många andra, också judar, ur de tyska lägren vid krigssslutet. Han förhandlade med nazisterna vilket senare ledde till rykten om att han var pronazist. Dessa påståenden var uppenbart falska, men de kom till användning i propagandan mot hans fredsplaner i Israel några år senare. Där beskylldes han också för att vara brittisk agent.

Utförligare blir Burén då han berättar om staten Israels förhistoria och första konvulsiviska månader 1947-48 i krig mot omgivande arabländer. Bernadotte lyckades som FN-medlare åstadkomma en månads vapenstillestånd.

Han skrev en första fredsplan som förkastades och stod i begrepp att leverera en andra inför FN:s generalförsamling när han sköts på den israeliska sidan. Motiven kan ha funnits i denna fredsplan som bland annat stipulerade internationellt styre av Jerusalem och de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.

Den gängse historieskrivningen sade att de flesta av dessa palestinier frivilligt lämnade sina hem. Bilden mörknade betydligt under 80-talet då ”de nya historikerna” i Israel, flera av dem uttalade högermän, hävdade att direkt folkfördrivning hade förekommit. Staten Israel förutsatte en judisk majoritet för att den skulle kunna förverkliga sina mål, och stora delar av den sionistiska rörelsen ville återställa Israels gränser till dem som gällde för snart tretusen år sedan. Denna tanke ser man fortfarande vid full vigör i bosättarrörelsen.

Längtan efter det bibliska hemlandet var starkt närvarande hos extrema judiska grupper i Palestina under 1930- och 1940-talen. Mordet på Folke Bernadotte organiserades av den ultranationalistiska Stern-ligan som i dag skulle klassas som terroristisk. Anstiftarna fick senare höga positioner i det israeliska samhället.

En av dem blev regeringschef – Yitzhak Shamir. Mannen som höll i vapnet blev landsfadern Ben-Gurions bäste vän och livvakt under hans sista år.

Polisutredningen efter mordet var bristfällig även med hänsyn till de kaotiska förhållandena. Vad som ändå gick att göra i efterhand föranstaltades av en utredning ledd av den svenske riksåklagaren Maths Heuman. Svensk polis sändes till Israel. Kritiken i rapporten mot de israeliska myndigheterna blev hård, och deras svar via den så kallade Agranat-kommisionen var, som Burén visar, tämligen svagt.

Allt rann sedan ut i sanden. Stern-ligan förbjöds och fängslades, men de kunde mer eller mindre oförhindrat lämna fängelset för att ägna sig åt bad och kaféliv. När preskriptionstiden löpt ut kunde mördarna framträda som folkhjältar i israeliska medier.

Skuggorna fördelar sig olika i svensk historia. Allt ljus faller på Raoul Wallenberg medan Folke Bernadotte har ifrågasatts och skuffats undan. Göran Buréns bok är ett välkommet försök till äreräddning.

Greven var en skicklig och orädd diplomat med humanitärt patos.