Sist jag såg Ulf Ekman stod han på Livets Ords stora scen i Årsta och predikade sida vid sida med den skandalomsusade, amerikanske pastorn Benny Hinn. Till församlingens stora glädje ”helade” pastor Hinn cancersjuka, drev ut demoner och fick människor som varit rullstolsbundna i åratal att springa fram över scenen. När Hinn och Ekman tillsammans bad för väckelse i arabvärlden fanns inga gränser för publikens glädje, och när Hinn gång på gång ropade ”Fire” föll folk som furor på och kring scenen.
Det är svårt att föreställa sig att ett sådant möte skulle ha kunnat äga rum i Sverige för 30 år sedan. Och det är svårt att föreställa sig att ett sådant möte skulle kunna äga rum i dag om det inte vore för Ulf Ekman.

Oavsett vad man tycker om Livets Ord är det svårt att förneka den roll Ulf Ekman spelat för den svenska kristenheten de senaste decennierna. Att han nu ger ut den första delen av sina memoarer – De första stegen 1950-1983 – är därför goda nyheter för alla som är intresserade av kristendomens moderna utveckling. Denna första del av fyra täcker Ekmans liv fram till det avgörande beslutet att starta en karismatisk bibelskola. Del två väntas komma ut i slutet av 2012.

”Det var så varmt och svenskt hemtrevligt som det antagligen bara kunde vara på 50-talet”, skriver Ekman om sin barndom, och berättar om olovliga utflykter till godisbutiken i staden och Astrid Lindgren-inspirerade skärgårdsidyller. Familjen Ekman var en kärnfamilj av den gamla skolan: hårt arbetande far, hemmavarande mor och två välartade söner. I takt med 60-talets intåg av rockmusik och vänsterfilosofi grusades idyllen. Den unge Ulf befann sig i periferin av Göteborgs modsrörelse, meddragen men inte riktigt övertygad. Mitt i 60-talets turbulens beskriver han en serie av möten, tecken och profetiska kallelser. I efterhand, förklarar han, har han förstått att Jesus kallade på honom långt tidigare än han själv var redo att förstå det. När Ulf Ekman reste till Uppsala för att studera etnologi var det som nyfrälst och andligt sökande. Han frekventerade Korskyrkan, umgicks i ekumeniska bönegrupper och vigdes till präst i Svenska kyrkan.

Ulf Ekman kostar på sig att lovorda snart sagt vartenda samfund – från Katolska Kyrkan till Pingstkyrkan – och det är svårt att inte läsa detta som en utsträckt hand till alla de kyrkor som under lång tid tagit avstånd från Livets Ord. Läser man memoarerna utan vidare kunskap om kristenhetens schismer framstår Livets Ord som en allt igenom ekumenisk rörelse. Samtidigt är Ekman tydlig i sitt totala avståndstagande från liberal teologi – något som han menar att de flesta andra samfund ägnar sig åt.
Ofta häpnar man som läsare åt Ekmans halsbrytande beslut – från ofinansierade villaköp till USA-resor utan visum. Mirakulöst nog går det alltid över förväntan bra. Budskapet är tydligt: gör man det rätta och vågar lita på Jesus, bistår han med de medel som saknas. Genom mirakelartade anekdoter ur sitt eget liv för Ulf Ekman en diskret men anmärkningsvärd framgångsteologisk argumentation.

Det är också spännande att Ekman flera gånger understryker Livets Ords politiska dimension. Socialism, slår han fast, är inte förenligt med kristendomen i dess sanna form. Som kristen bör man stå upp för Bibelns ideal och inte böja sig för tidens trender. Livets Ord har förändrats sedan starten, heter det ofta. Men när man läser memoarerna är det svårt att hitta några tecken på avståndstagande från den tidiga teologin och övertygelsen.

Som litterärt verk är Ulf Ekmans memoarer knappast något att jubla över. Stora delar av boken är upprepande, långrandiga och språkligt banala. Har man svårt att ta till sig teologiska resonemang bör man nog också tänka en gång extra innan man dyker ned i texten, som inte minst är en betraktelse över en andlig mognadsprocess. Men Ekmans berättelse om resan från det sekulära arbetarhemmet i Göteborg till rollen som global predikant är ändå klart läsvärd om man förmår bortse från litterära brister och fokusera på det biografiska innehållet. Framför allt är det intressant att få läsa berättelsen om Livets Ords första stapplande steg ur ett inifrånperspektiv. Den berättas alldeles för ofta baserad på hörsägen och lösa rykten.