Om populärhistoriska skildringar av arkeologiska utgrävningar tycker jag i allmänhet inte. Det beror inte på att arkeologiska utgrävningar skulle vara tråkiga, utan på att de är betydligt mer intressanta än författarna lyckats förmedla. Det finns en uppsjö av andefattiga skildringar av spännande utgrävningar som man med fördel kunde ha låtit bli att trycka och på så sätt ha skonat både träden och fåglarna som bor i dem. Inte heller saknas det verk som är så fantasifulla att man inte kan låta bli att fundera över varför författarna envisas med att harva runt i vetenskapen när de verkar ha större talang för att skriva fantasyböcker. Men så finns det några få, enstaka författare som har förmågan att överblicka och sammanfatta en enorm mängd svårtillgänglig information, som är så trygga i sin berättarroll att de inte räds det arkeologiska kaos eller den fragmenterade informationen, utan tvärtom även finner ovissheten intressant. Och allt detta på ett fängslande, oemotståndligt sätt. En av dem är Maja Hagerman.

Hagermans nya verk, Försvunnen värld är, som underrubriken antyder, en presentation av resultaten från den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige – den åtta mil långa sträcka som grävdes ut i samband med byggandet av den nya E 4, från Tierp till Uppsala. Det måste, föreställer jag mig, ha varit ett ganska skräckinjagande uppdrag. Ämnet kräver ett närmast övernaturligt tålamod.

Men framför allt kräver det något som Maja Hagerman många gånger förr visat prov på, nämligen mod. I böcker som Det rena landet eller dokumentärer som Germanerna pekade hon på hur forntidsföreställningar och myter formades i nuet och hur de kunde användas i dunkla syften.

Genom att diskutera arkeologins nationalistiska och rasistiska arv demolerade hon effektivt bilden av arkeologin som ett fridfullt och trevligt ämne. Det restes många protester bland dem som hellre hade velat vidmakthålla bilden av det tidiga 1900-talets arkeologer såsom varandes oerhört charmanta hustomtar, utrustade med enastående tolerans och framsynt demokratisk övertygelse. Hagerman hade naturligtvis rätt, så var det ju inte alls och mycket tack vare henne initierades en viktig och långt ifrån avslutad diskussion om pseudovetenskapliga och dunkla tankemönster inom dagens arkeologi.

Det kräver definitivt sin författare att kunna sammanfatta en så omfattande arkeologisk undersökning, göra krångliga resonemang intressanta och levandegöra snustorra fakta, och Hagerman visar sig vara den författaren. Hon gör det dessutom på ett så sympatiskt och förtroendeingivande sätt att det nästan inte hade gjort något om man hade förlängt E 4 med ytterligare åtta mil. Hagerman ledsagar oss in i ett landskap som stått under ständig och dramatisk förändring. Under några få årtusendens lopp steg det upp ur havet, blev till skärgård och sedan bildade den slättbygd som vi vandrar på i dag. Spåren utmed Fyrisåns dalgång vittnar om en rikhaltig och intensiv mänsklig aktivitet, där driftighet och hantverk tycks ha spelat sin särskilda roll. Att området haft en mycket stor betydelse har det aldrig rått några tvivel om. Det är möjligt att den som i vardagslag går och grubblar på vikingatida högstatusområden eller sakrala miljöer kommer att finna den ganska snäva kretsen av tilltalade forskare som en svaghet. De internationella forskarna kommer inte till tals och när det handlar om just Gamla Uppsala, en plats där forskningen än i dag dras med nattståndna nationalistiska fantasier, är det internationella perspektivet extra värdefullt. Men å andra sidan handlar ju verket till syvende och sist om utgrävningarna och det är fullt tillräckligt. Det är dessutom en mycket påkostad och vacker bok där även den som i normala fall inte funderar så värst mycket över det förflutna riskerar att drunkna i de vackra bilderna.

Det vore kanske att ta i att säga att himmelriket är en plats där Rafael står för tavlorna, Mozart för musiken och Maja Hagerman för berättelserna om vårt förflutna. Man kan ju, om vi ska vara helt uppriktiga, byta ut dem mot Rembrandt eller Beethoven. Maja Hagermans plats däremot börjar bli odiskutabel. Försvunnen Värld är kort och gott den mest inbjudande skildringen av en arkeologisk utgrävning som jag någonsin läst.