Klaustrofobi är en viktig ingrediens i Jerker Virdborgs författarskap. I den nya boken får detta kafkakvaliteter när huvudpersonen Viktor inte lyckas förstå den märkliga värld han blir indragen i.
Jerker Virdborg debuterade 2001 med novellsamlingen Landhöjning två centimeter per natt och gav under 00-talet ut fyra romaner, alla omtalade och omtyckta av kritiker och läsare. Virdborg skickar in oss i en mörk värld, underminerad och hotfull utan att vi vet varifrån hoten kommer eller vilka som vill illa.

I den nya romanen anländer huvudpersonen Viktor med båt till en stad. Han har ett ärende. Men båten kränger till och han hamnar i en låda som faller i vattnet. Kvävningen är nära men han vaknar upp i ett rum i staden.

Riktigt var han hamnat får läsaren aldrig veta. Inte heller Viktor lyckas lista ut det. Möjligtvis är det så att han vuxit upp i staden. Men i så fall är inget sig likt. Och staden borde inte finnas kvar. Den borde ha brunnit ner. Tillvaron är en bedräglig illusion i Virdborgs berättelse. I den nya boken tycks det som om det som inträffar redan har hänt förut.

Dessutom är stadens människor märkliga. Få vill varandra väl. Våldet är ständigt närvarande, men inte som något skräckfyllt, utan som ett naturligt inslag - slagen och knivhuggen delas ut i förbifarten.

Märkligt är också det sätt på vilket Viktor blir omhändertagen. Han behöver sjukhusvård men han skickas inte till läkare. I stället krävs han på pengar av de som "hjälper" honom. Han är som deras fånge och utsätts för hånfulla spratt och våldsamheter.

Staden och lågorna är till skillnad från författarens tidigare böcker en orgie i kroppsvätskor, vatten, sot, brännskador och köttslamsor. Det är på gränsen till skräckäckel. Men det har sin plats i berättelsen, det är inbäddat i den murriga färg som romanen går i. Trots detta är det ett under att kroppen håller för alla slag den tilldelas och allt blod som rinner ur den.

Det går att tänka sig berättelsen som en dystopisk bild av vår tid. Det är då en grotesk bild: alla försöker sko sig på varandra, ingen hjälper någon annan om den inte får ut något av det, straff och hot är medel för att upprätthålla samhällets strukturer.

Men Virdborgs böcker är berättelser som inte ska översättas på det viset. De är fiktion, och all bra fiktion har något att göra med hur det är att vara människa. Framför allt är Staden och lågorna, liksom Virdborgs andra böcker, en fungerande helhet i sig själv - en spännande, märklig och samtidigt glasklar berättelse. Den nya romanen är om möjligt en ännu starkare författarprestation än tidigare.