I april 2003 mottar Moderna museets dåvarande chef Lars Nittve ett brev från Ricardo Lorca-Deutsch, vars judiska familj under andra världskriget flytt Tyskland och förintelsen. Under flykten skingrades familjens konstsamling och enligt uppgift ska ett av verken - den nationalsocialistiska men för nazisterna alltför urartat expressionistiska Emil Noldes ”Blumengarten” - återfinnas på Moderna museet. Kunde Nittve bekräfta och kanske redogöra för målningens proviniens?

Åren kring millenieskiftet har inneburit något av ett genombrott för restitution av konst plundrad av nazizterna. Att Noldemålningen finns i Sverige har familjen Lorca-Deutsch vetat sedan 70-talet, men inte förrän nu har de ansett det mödan värt att försöka återfå den förlorade samlingen. Lars Nittve bekräftar kort att det finns en Noldemålning, men nämner inte att museet känner till verkets historia. Moderna museet köpte målningen i god tro av en respekterad gallerist 1967, och är inte intresserat av att återlämna det rakt av. Efter två års tystnad hör familen Lorca-Deutsch av sig igen. Den här gången via en advokatbyrå i New York som har specialiserat sig på restitution av dyrbara konstverk. Därmed är en segdragen konflikt som allvarligt ska nagga Sveriges internationella anseende igång.

Det utdragna bråket om Noldes ”Blumengarten” är en är det lokala nav som journalisten Anders Rydells ”Plundrarna” kretsar kring. Men den historia som berättas är mycket större. Adolf Hitlers misslyckade bana som konstnär är välbekant, liksom nazisternas avsky för ”urartad” modernistisk konst. Antika mästare, renässanskonstnärer och nordeuropeiska romantiker stod högst i kurs och skulle utgöra huvudattraktionen i Tredje rikets kulturella huvudstad, som Hitler förlade till sin gamla hemstad Lintz, där merparten av västerlandets konstskatter skulle visas upp i ett enormt museum. Genom ariseringen av judiska företag och egendomar och annan regelrätt plundring kom nazisterna över miljontals konstverk och antikviteter. En curator direkt underställd Führern hade första tjing på stöldgodset, men flera andra nazistledare, främst Hermann Göring, stod i kö och byggde stora konstsamlingar. Så snart en stad med ett betydande museum hade intagits anlände flera ”kulturella” specialförband för att dela upp bytet. Den modernistiska konst som inte passade i mallen såldes internationellt.

När samlingarna för Führermuseum efter krigsslutet påträffades i en gruva i Alperna inleddes en långt ifrån avslutad process av återlämnanden. Hitlers konst, och dessutom stulna konstverk från ytterligare ett par tusen depåer, skulle om möjligt återbördas till sina rättmätiga ägare. Men den stulna konsten var i konkurrens med en värld i ruiner och miljöntals döda ingen prioriterad fråga och arbetet kom inte särskilt långt och en illegitim konsthandel blomstrade. Åtskilliga museer har fortfarande verk med dunkel proviniens på sina väggar och bara för någon vecka sedan avslöjades en hittills okänd samling plundrad konst i München.

Anders Rydell gör ett fint arbete med att hantera en massiv informationsmängd och har skrivit ett mellanting mellan gängse andravärldskrigsbok och aktuell reportagebok. De historiaska bitarna blir ibland väl målande och drar mot genreschabloner, men det överskuggas av att Rydell kan skriva om konst och som helhet är ”Plundrarna” en viktig påminnelse om hur långtgående konsekvenser ett världskrig faktiskt har.