Colm Tóibín har alltmer kommit att framstå som Irlands kanske främsta nu levande författare. Hans till formatet ofta rätt så korta romaner (om det rent av inte rör sig om noveller) bär inte sällan på en enkel men omedelbar suggestionskraft. Berättelserna är koncentrerade, ibland till den grad att man som läsare får känslan av att man närmar sig ett slags litteraturens urtillstånd; det mytiska. Tóibíns språk, tidigt inspirerat av Hemingway, är komprimerat, kargt, men mycket uttrycksfullt.

I sin senaste bok, ”Marias testamente”, ger sig Tóibín in på helig, men minerad, mark. Boken, som nyligen gjordes som monolog på Stockholms stadsteater, handlar om Maria, Guds moder. Här är hon dock, snarare än Guds moder, i första hand den sörjande modern. En mor som berövats sin son.

Här är det Maria själv som för ordet. Hon sitter i sitt hus, i tomrummet de två älskade männen i hennes liv, maken och sonen, lämnat efter sig. Hon tänker tillbaka och minns: Det underliga bröllopet i Kana, där vattnet blev till vin. Lasarus som klev upp ur graven, återuppstånden men märkt av döden. Mest av allt minns hon den där fruktansvärda dagen; den vidriga avrättningen, hela det anstötliga skådespelet som slutade med att hennes son spikades upp på ett kors. Hade inte allting verkat underligt förutbestämt?

Då och då, medan hon sitter där och minns, kommer sonens lärjungar, de hon refererar till som missfoster, och besöker henne. Hon vill att de ska lämna henne ifred. De försöker stjäla hennes berättelse, ge den en för henne främmande mening. Men mest av allt försöker de hitta en mening i det där ohyggliga som hände på kullen. Ge det en form. Är det inte det som är livet; ett sökande efter den form som kan få tillvaron att framstå som meningsfull? Således försöker lärjungarna: Var det inte så, att han uppstod på den tredje dagen? Var det inte så, att hans död gav oss liv?

Marias krassa svar på den sista frågan blir: I så fall var det inte värt det. Den vedervärdiga avrättningen. Hennes egen smärta, hennes egen sorg. Ingenting kan ha varit värt det. För mest av allt handlar Tóibíns roman om sorgens och saknadens ogenomträngliga mörker, som ingen tröst i världen förmår skingra. Men den handlar också om den basala och urkraftsstarka kärleken mellan en förälder och ett barn. En kärlek som här får en ovanligt stark gestaltning tack vare Tóibíns kyliga saklighet och kärva språk. Det är en kärlek som utgår från kroppen. Maria tänker på sin son som en del av sin egen kropp, ”hans hjärta som vuxit ur mitt hjärta”.

Det är en på många sätt djärv, men också mycket vacker, bok Tóibín skrivit. För en del kan den säkert framstå som provocerande. Men vad man än har för religiösa övertygelser kring Maria och hennes son, även om man tror, eller inte tror, att döden en gång för alla övervunnits, kan man ändå läsa Tóibíns roman som en reflektion över det livsvillkor människan förmodligen aldrig helt kommer att försonas med: Dödens groteska orimlighet.