20-åriga Sophie Growcoot från Liverpool beskrev nyligen sin tid som flygvärdinna på flygbolaget Ryanair för en lokalpolitiker. Hon fick bara betalt så länge planet var i luften, fick betala 4 000 kr för sin uniform och 18 000 kr för obligatoriska kurser, samt tvingades gå med på obetald ledighet fyra månader per år utan att få ta andra jobb under perioden. Som många andra unga fick hon sitt jobb via ett bemanningsföretag. Berättelsen är som hämtad ur den nyligen översatta Prekariatet: Den nya farliga klassen. Där skildrar den brittiske sociologen Guy Standing framväxten av en klass vars främsta kännetecken är otrygga livsvillkor. Under beteckningen ”prekariat” samlar han vitt skilda grupper som visstidsanställda, praktikanter, arbetslösa, migranter och kriminella. Även om vissa medvetet väljer friheten som flexibla arbetsförhållanden kan innebära, så leder situationen enligt Standing för de allra flesta till ångest, stress och alienation.

Detta kan också göra klassen ”farlig”. Psykologisk forskning visar att otrygghet kan leda till minskad empati, och precis som under 30-talet har det i Europa växt fram högerextrema rörelser i takt med att framtidsutsikterna bleknar. Men klassen rymmer också utopisk potential om de väl väljer att samarbeta. Kanske kan Occupy-rörelsen ses som ett exempel.

Man behöver inte resa så långt som till fabriksolyckan i Bangladesh eller de slavlika förhållandena på Foxconn-fabrikerna i Kina för att greppa vad Standing talar om. I Sverige varvas debatter om arbetsvillkor för unga, sjuksköterskor och migranter med rapporter från förortskravaller. Trots att vi klarat oss relativt väl undan finanskrisen har vi en officiell ungdomsarbetslöshet på 26,6 procent, och precis som i övriga världen ökar ojämlikheten och andelen fackanslutna minskar. På sida efter sida redogör Standing för det mänskliga priset av denna utveckling.

Egentligen har många av de processer som Guy Standing beskriver länge varit kända. Tesen om ett post-industriellt samhälle med ökad flexibilitet på arbetsmarknaden började diskuteras redan på 60-talet. Men paradoxalt nog gör denna brist på originella tankar också boken effektiv. Bidraget består snarare i att popularisera senare års sociologiska forskning om klass, och därifrån bygga en bro till ett begrepp (”prekaritet”) som redan cirkulerat på vänsterkanten ett tag.

Utvecklingen beror dock enligt Standing inte på någon ekonomisk nödvändighet, såsom västvärldens minskade industriella produktivitet, utan är snarare en konsekvens av våra försök sedan 70-talet att lösa dessa problem med nyliberal politik. Och även svaret är politiskt. Fackföreningar, som alltför ofta ställer de tillsvidareanställda mot arbetslösa och migranter, är för omoderna. Standing förespråkar nya, bredare organisationer som skulle kunna förena den spretiga klassen. Han framför också kravet på medborgarlön, vilket skulle göra det lättare att tacka nej till oseriösa jobb.

Bokens populärvetenskapliga framställning gör att det är svårt att bedöma dess empiriska grund. Och det återstår att se om så vitt skilda grupper kan tänka sig att göra gemensam sak. Men den bjuder en gripande framställning av en värld som aldrig varit rikare, men som ändå för så många människor inte kan erbjuda ens den mest grundläggande trygghet.