Vid en ytlig betraktelse ger Elif Batumans Besatta ett udda intryck. En bok om några av den ryska litteraturens verkliga giganter, skriven av en amerikanska av turkiskt ursprung, en bok som därtill givits en ytterst lättsam form av serietecknaren Henrik Lange. När jag håller boken i min hand är min första tanke – vad i hela friden är det här?

Efter att ha läst från pärm till pärm kvarstår känslan. Jag har ingen aning om hur jag ska klassificera Elif Batumans skildring av mötet med den ryska litteraturen. En sak står dock klar – hon föder ett intresse för litteraturen, regionen, språket och människorna likt inget jag tidigare mött. Besatta är helt enkelt en väldigt underhållande bok, vilken genre den än må röra sig inom.

Lite grundläggande fakta: Elif Batuman är född 1977 i New York av turkiska föräldrar, har doktorerat i komparativ litteratur i Stanford, medverkar regelbundet i prestigetidningen The New Yorker och undervisar nu på ett universitet i Istanbul.

På lite underliga vägar föds ett intresse för rysk litteratur inom henne, och en säregen resa tar sin början. Starten sker i Stanford under studietiden och vedermödorna kring en Isaak Babel-konferens hon är med och arrangerar, och fortsätter till Leo Tolstojs gods Jasnaja Poljana utanför Moskva för ännu en konferens, där en betydande del av handlingen kretsar kring faktumet att Batumans resväska försvunnit och hon tvingas fraternisera med världens Tolstojkännare i dagarna fyra iklädd flanellskjorta, träningsbyxor och flipflops.

Den största delen av boken utspelar sig i Samarkand i Uzbekistan, dit hon reser en sommar för att lära sig uzbekiska. Kursen kostar 7000 dollar – 1000 för flygresan, 1000 för undervisningen, 1000 för mat och slutligen 4000 för en liksäck att skicka hem henne i, förklarar en professor. Nu går det inte så illa, men tonen för månaderna som väntar är satt. Batuman skildrar de ofta absurda episoderna med gott humör och en humorfylld blick, dock utan att överge den akademiska bas hennes prosa står på.

Är Besatta ett litteraturvetenskapligt verk? Tja kanske, men det innehåller inte särskilt mycket analys av de författare och verk hon skriver om. Snarare är det en berättelse – inte sällan skriven som en reseskildring – om hur litteraturen kan påverka oss bara vi ger oss hän och låter det ske, oavsett konsekvenserna. Tydligast blir det i den avslutande essän, där handlingen i Dostojevskijs roman Onda andar verkar smitta av sig på Batuman och hennes studiekamrater och infiltrerar deras liv.

Möjligen spelar mig minnet ett spratt, men satt i jämförelse med Besatta framstår mina egna litteraturstudier under 1990-talets andra hälft i Uppsala som väldigt bleka, trots att jag minns dem som mina bästa år vid universitetet.

Men i stället för att gråta över spilld mjölk väljer jag att tolka det som ett gott betyg för Elif Batuman.