En ny bok
Myriam Anissimov: Romain Gary, le caméléon (Denoël)

När Dominique Bona i sin bok om Romain Gary 1987 skulle försöka fastställa vem som var hans far ställde hon två porträtt av författaren, ett en face och ett i profil, mot två porträtt av den ryske stumfilmsaktören Ivan Mosjoukin. Uppslaget hade hon fått av Gary själv som i La promesse de l'aube (Löfte i gryningen) 1960 berättat att Mosjoukin hälsat på honom och modern och gett honom en cykel i gåva.
Garys liv var uppbyggt av myter som skapats av honom själv. La promesse de l'aube är en titel som ska läsas ur två vinklar. Modern ger med sin omsorg och omtanke ett allmängiltigt löfte om kärlek från andra kvinnor. Samtidigt inger barnet med sin blotta existens modern ett löfte som ska uppfyllas. Det handlar om förväntningar att sonen ska bli en framgångsrik man: författare, krigshjälte, diplomat och kvinnotjusare. Allt detta blev Gary.

Detaljerad biografi
Men Mosjoukin var inte hans far, och hans födelseort var inte Moskva som det hittills har stått i litterära handböcker och biografiska artiklar. Myriam Anissimov klarlägger sanningen om Garys bakgrund i sin omfångsrika
och detaljerade biografi Romain Gary, le caméléon. Anissimov, som tidigare förutom egna romaner publicerat en biografi om Primo Levi, har genom grundliga arkivstudier fått fram att Roman Kacew, som Gary hette innan han blev naturaliserad fransman, föddes i en judisk familj i Vilnius den 8 maj 1914.
Modern var den Mina som efter ankomsten till Frankrike 1928 förestod ett pensionat i Nice och som läsarna av den självbiografiska Löfte i gryningen redan är förtrogna med. Fadern var Arieh-Leïb Kacew, en päls-varuhandlare
som lämnade sonen och hustrun för en annan kvinna. Att Gary förnekat den far som övergivit honom — fadern och hans nya familj dog i andra världskrigets förföljelser — får för Anissimov närmast en symbolisk betydelse tillsammans med det faktum att Gary i övrigt talat ganska tyst om sin judiska bakgrund.

Kände sig hemma i franska styrkor
Men det saknas inte anknytning till judarnas öde i Garys verk. La danse de Gengis Cohn är kanske det tydligaste exemplet, en surrealistisk roman där ett offers gengångare, dibbuk, efter kriget ockuperar en SS-mans psyke. Den skrev Gary efter ett omtumlande besök på den plats där Warszawas ghetto en gång låg. Warszawa hade varit en mellanstation för Gary och modern på väg till Frankrike, och han hade förlorat släktingar i ghettot. Vi bör dock respektera att han var en person som hade svårt att identifiera sig med ett kollektiv.
Den enda grupp som Gary enligt egen utsago känt sig helt och fullt hemma i var de Gaulles fria franska styrkor, Les forces françaises libres, som han anslöt sig till som motståndsman. Debutromanen Education européenne 1945 (Europeisk uppfostran) är en gripande historia om unga polska partisaner som Gary diktade ihop mellan sina uppdrag som flygnavigatör och bombare. Hans sista roman, Les cerfs-volants (Pappersdrakar), tillägnades den franska motståndsrörelsen. När en journalist hösten 1980 ville intervjua Gary med anledning av attentatet mot synagogan på rue Copernic i Paris värjde han sig starkt emot att, i egenskap av invandrare och jude, användas som representant för en utsatt grupp. Varje människa hade, enligt honom, rätt att svara bara för sig själv.

Goncourtpriset
Garys mest storslagna myt blev Emile Ajar, det författarskap under pseudonym som inleddes med Gros-Câlin 1974, en galen humoristisk berättelse om en man som lever i symbios med en pytonorm. Gary hade invigt en person på Gallimard i sina planer, men de fyra Ajarböckerna publicerades i god tro av Simone Gallimard, chef för filialen Mercure de France. 1975 tilldelades Ajars La vie devant soi (Med livet framför sig) Goncourtpriset. Romanen berättar om den före detta prostituerade Madame Rosa och hennes fosterbarn i invandrarkvarteret Belleville.
I det läget sände Gary fram sin yngre släkting Paul Pavlowitch att spela författaren. 1956 hade Garys "ekologiska" roman om utrotningshotade elefanter, Les racines du ciel, getts samma utmärkelse. Att som författare få Goncourtpriset två gånger var strikt förbjudet.

Uttryckte sig fullständigt
Anissimov redogör ingående för de märkliga turerna i Ajaraffären. Den driver en redan deprimerad Gary till paranoida känslor. Överenskommelsen med Pavlowitch innehöll mycket speciella åtaganden och skulle vid ett avslöjande kunna ställa till stora ekonomiska problem med skattemyndigheterna förutom att rubba läsarnas förtroende för förlaget och författaren.
René Agid, läkare och bästa vän, försökte in i det sista försäkra Gary om att det fanns möjligheter att ta sig ur knipan, men förgäves. Den 2 december 1980 på eftermiddagen drar Gary för gardinerna i sitt sovrum, lägger sig ned på sängen och riktar sin pistol mot gommen. I ett efterlämnat brev skriver han: Jag har äntligen uttryckt mig fullständigt.

Svensk förälskelse
Löftet om kärlek blev inte infriat. En av ungdomsförälskelserna var Christel, en jämnårig svensk journalist som Gary träffade i Nice. Men hon hade redan man och barn i Sverige. Maken var Lille Bror Söderlundh. Christels väninna Sylvia som var silversmed gifte sig med René Agid och höll fast vid honom i alla år. Hennes familj blev en trygg punkt i författarens turbulenta liv. Myriam Anissimov har använt sig av korrespondensen mellan de svenska väninnorna för att fördjupa bilden av studieobjektet. Det fanns mycket att skriva om Gary vars liv helt naturligt fascinerade de båda kvinnorna.

Äktenskapet med Jean Seberg
Gary ingick sitt första äktenskap med en tio år äldre engelsk författare, Lesley Blanch. Hans andra hustru, skådespelerskan Jean Seberg, hade året innan han själv tog sitt liv hittats alkohol- och tablettförgiftad
i sin bil parkerad på en gata i Paris. Sonen Diego, då 17 år, fick kännedom om moderns död genom tv ensam på ett hotellrum i USA. Gary var skild från sin 25 år yngre hustru sedan tio år tillbaka men han hade hjälpt henne ekonomiskt och på andra sätt under hennes långa period av psykiskt lidande.
I ett desperat försök att inför sonen bevara moderns heder gick Gary ut i medierna med att hon knäckts av den kampanj som FBI drev mot henne på grund av hennes stöd till de svarta pantrarna. Orsaken till självmordet var nog mer komplicerad än så, men Anissimov har bevis för ett planerat agerande från FBI:s sida.

Tendens till upprepning
I biografin myllrar det av kvinnor som är beredda att tillfredsställa Garys omättliga behov. Mot slutet av sitt liv kan han ligga med flera kvinnor samma dag. Många av dem har Anissimov träffat och lyssnat på. Det är synd att en del av fokus hamnar där när det rör sig om en så pass stor författare.
Visst har Romain Gary en tendens att upprepa sig i sina verk, och riktigt tråkig kan han bli när han i allegorins form behandlar sina gigantiska ämnen, kärleken, konsten och civilisationen. Les racines du ciel är tjatig, men annars är de böcker av Gary som jag har nämnt här väl värda att läsa, och det är tragiskt att han bara i smyg fick njuta framgången med sina Ajarromaner. Där, i mer konkret gestaltning och i "ajarismernas" lekfulla språkdräkt, vinner Garys motstånd mot verkligheten sina största segrar.