NÀr Uppsalabon Marie Bengtssons telefon ringde en kvÀll i december 2004 orkade hon bara röra sig mellan sÀngen och toaletten. Hoppet stod till personsökaren som skulle larma nÀr man hittat nya lungor Ät henne.
â Nu ringde de i stĂ€llet. Min sambo var pĂ„ fest med arkeologkollegor sĂ„ jag var ensam hemma, minns Marie.
Vid tre mÄnaders Älder hade hon fÄtt diagnosen cystisk fibros (CF), som i korta drag innebÀr att det slem som finns pÄ kroppens slemhinnor Àr tjockare och segare Àn normalt. Hos en del pÄverkas lungorna, hos andra mag- och tarmkanalen och hos nÄgra bÄda delarna. Marie tillhör den sista kategorin. Hennes förÀldrar fick höra att hon sannolikt inte skulle bli en dag över sju Är.
â Det har jag överlevt sju gĂ„nger om, sĂ€ger Marie, som alltsĂ„ nu Ă€r 49 Ă„r.
â Förr trodde man att det bĂ€sta för oss med CF var att hĂ„lla sig stilla men nĂ€r jag var liten hade man precis insett att det tvĂ€rtom Ă€r viktigt att röra pĂ„ sig.
Under uppvÀxten i SkÄne började Marie rida. Förutom att hon Àlskade hÀstar var skumpandet i sadeln bra för att lossa slemmet sÄ hon kunde spotta ut det. Ridning Àr ett stort intresse Àn i dag men det fanns en tid nÀr hon var för sjuk för det.
â I januari 2000 sprĂ€ckte jag ena lungan nĂ€r jag hĂ€ngde tvĂ€tt. Jag opererades tre gĂ„nger, dĂ€refter fick jag infektion pĂ„ infektion som jag inte Ă„terhĂ€mtade mig frĂ„n.
Det var sÄ Marie sattes upp pÄ vÀntelista för lungtransplantation. I ett och ett halvt Är levde hon med personsökaren, samtidigt som hon blev allt sÀmre.
â Hade jag inte fĂ„tt nya lungor 2004 hade jag kanske levt ett halvĂ„r till, sĂ€ger Marie.
Hennes sambo hann hem frÄn festen innan ambulansen kom och hÀmtade dem. FörÀldrar och lillebror i Malmö satte sig genast i bilen för att köra till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, dÀr operationen skulle Àga rum.
â FrĂ„n Arlanda hade Sahlgrenska hyrt ett sexsitsigt privatplan med fĂ„töljer och runda bord. Det var brĂ„ttom, lungor Ă€r en fĂ€rskvara, sĂ€ger Marie.
NÀr hon berÀttar om det sista hon minns innan transplantationen, hur hon sitter i sÀngen i operationsklÀder, stiger tÄrarna.
â Jag berĂ€ttade för min familj och min sambo att jag Ă€lskar dem.
EfterÄt har Marie fÄtt berÀttat att hon inte ville andas av sig sjÀlv vid första försöket att vÀcka henne nÀr hon lÄg i respirator efter operationen. Andra gÄngen lyckades det.
â Jag tog ett andetag och det var som en orkan i ansiktet. Jag hade aldrig kĂ€nt sĂ„ mycket luft.
Transplantationen var ingen âquick fixâ. Rehabiliteringstiden blev lĂ„ng med flera komplikationer, först efter tre Ă„r kĂ€nde Marie sig helt Ă„terhĂ€mtad. Men de nya lungorna gav henne ett liv hon aldrig haft.
â TvĂ„ Ă„r efter operationen började jag, utan att tĂ€nka pĂ„ det, springa nĂ€r jag sĂ„g min buss komma. NĂ€r jag vĂ€l satt pĂ„ bussen slog det mig vad som hade hĂ€nt och jag ringde mina nĂ€rmaste och ropade âJag har sprungit!â.
Marie tar fortfarande medicin varje dag och kan inte jobba mer Àn halvtid. DÀremot behöver hon inte lÀngre anvÀnda inhalator och tycker att hon pÄ det stora hela lever ett normalt liv. Ofta gÄr tankarna till tvÄ av hennes vÀnner som gÄtt bort i vÀntan pÄ transplantation.
â Det Ă€r ju en vĂ€ldigt hemsk tanke att nĂ„gon mĂ„ste dö för att rĂ€dda ens liv, sĂ€ger Marie, som enligt praxis inte kĂ€nner till sin donators identitet. Hon vet inte ens om det Ă€r en man eller kvinna.
â Men jag Ă€r gudaglad att den underbara mĂ€nniskan som gav mig sina lungor valde att skriva upp sig i donationsregistret.