Rutger Brattström vid Edvard Selander Patrignanis grav på Gamla kyrkogården.
– Ibland går jag hit för att fråga honom om någonting. Jag var här när jag hade skickat mitt bokmanus till förlaget och frågade honom: "Tycker du verkligen att jag ska göra det här, är det bra nog?", säger Rutger Brattström, 31 år.
Han berättar om sin döde vän Edvard Selander Patrignani, som reste till Ukraina för att delta i kriget och som blev den första svenska soldat som stupade.
"Jag tror att jag har kvar samma bild av honom som jag hade när han levde", säger Rutger Brattström om sin barnsdomsvän Edvard Selander Patrignani som stupade i Ukraina.
Rutger Brattström har gett ut en boken om Edvards resa "Aldrig mer på något sätt" på ett hybridförlag vilket betyder att han betalat en del ur egen ficka. Pengarna från bokförsäljningen skänker han till Stiftelsen Edvard Selanders Minnesfond för att stödja arbete för frihet och demokrati.
Vi har stämt träff vid Edvards grav på Gamla kyrkogården i Uppsala. Två vackert rostfärgade krukor dignar av vårens penséer. Längst in där gravstenen så småningom ska stå syns ett inplastat foto på Edvard i rosa skjorta. Bredvid syns en ukrainsk flagga nedstucken i jorden, flera röda gravlyktor vittnar om täta besök.
– Jag fick inte riktigt något svar på min fråga men genom att vara här vid hans grav fick jag tänka efter och komma fram till att Edvard nog egentligen inte ville vara med i nån bok. Men han hade nog velat att den berättelse han står för ska komma ut, säger Rutger Brattström.
Edvard och Rutger som barn när de tar paus i leken hemma hos familjen Selander Patrignani.
Vännerna Edvard Selander Patrignani, Rutger Brattström och Anna Ivert på Värmlands nations julgask år 2018.
Edvard och Rutger träffades redan när de var två år gamla, på förskolan. Sedan hängde de ihop mest hela tiden.
– Jag kan inte minnas en tid då vi inte var vänner, han har alltid funnits där, vi var bästa vänner tills vi var tolv, tretton år. Sedan hamnade vi på olika skolor, pluggade olika saker på universitetet. Jag blev ingenjör och jobbar nu på en tankesmedja. Vi var olika nära under olika perioder, men alltid vänner, säger Rutger Brattström.
Han återger många anekdoter från deras gemensamma barndom. Bland annat om den när de började förskoleklass på Sverkerskolan. Edvard, Rutger och deras nyfunna vänner studerade myror såsom barn ofta gör. Men de tog allt ett steg längre.
Det fanns två myrstackar på skolgården. De fångade några myror från varje stack och lade dem tillsammans i ett glas för att sedan studera konflikten som uppstod mellan dem.
"Kungen av Djupviken" var Rutgers (till höger) roll när han och Edvard lekte, lajvade, med sina pappor i skogen vid torpet utanför Uppsala. Lekarna gick ut på att något ovärderligt föremål vara försvunnet, exempelvis en trollstav.
I sjätte klass var rollspelet "Drakar och demoner" i fokus. De spelade på varje längre rast och luncher. Rutger var spelledare och ägnade kvällar och tiden han fick över på mattelektionerna, åt att planera hur äventyret skulle fortskrida. Men Edvard var svår att styra i ett planerat äventyr.
– Edvard vägrade att spela klassiska rollspelskaraktärer som krigare eller magiker, han försökte få mer kontroll över berättelsen genom sina karaktärsval. Han kunde vara en religiös fanatisk stridsmunk som hade direktkontakt med sin kryptiska gud "Hallaballa".
Rutger Brattström beskriver sin vän som en visionär ledare och en plikttrogen soldat, både i skolan och i Ukraina, och som en man med humor. Rutger är inte förvånad över att Edvard åkte till Ukraina, eller över att han inte berättade för någon att han skulle göra det.
– Det är klart att han skulle åka. Hela livet hade han en orubblig syn på vad som var rätt och fel. Edvard var alltid tydlig med vad han ville. När det väl spelade roll för honom brydde han sig inte om vad gruppen gjorde eller tyckte, han gick sin egen väg och var beredd att stå med vapen i hand, säger Rutger Brattström.
Rutger Brattström går vägen från Engelska parken in mot Gamla kyrkogården.
Rutger Brattström bytte yrkesbana efter sin vän Edvards död. Tidigare arbetade han som ingenjör. Nu skriver han för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, bland annat om Ukraina och han har nyligen rest ner till Ukraina med hjälporganisationen "Blågula bilen".
Edvard fick bland annat Ukrainas medalj ”Hjältemodets orden”. Den fick han för sin insats, tio dagar innan sin egen död, då han bar en granatskadad kamrat på ryggen i en kilometer för att få hjälp.
Edvard Selander Patrignani, 28 år, dödades av ryska granater i Ukraina den 18 juli 2022.
Vi lämnar graven och går genom kyrkogården mot Engelska parken. Vi går den väg som Rutger, Edvard och deras vän Esmeralda gick tillsammans en gång i veckan under högstadiet då de lärde sig kinesiska tillsammans. På kyrkogårdens gravstenar läste de alla namnen, broderade ut berättelser om dem och skrämde varandra så de kiknade.
När Edvard åkt till Ukraina fortsatte de att hålla kontakt via en krypterad chattapp under maj, juni och halva juli. Edvard berättade om sina upplevelser och om att gräva skyttegravar. Den 11 juli skickade Edvard en länk om Voltaire från tidningen Kyiv Post.
Sedan tystnade han.
Den 18 juli ringde Edvards pappa Marco Selander Patrignani och lämnade besked om att Edvard har stupat vid fronten. Då var Rutger i Spanien.
– Tiden försvann på något sätt. Jag var på semester med min dåvarande flickvän och hon hade precis tappat sin mobiltelefon. Absurt nog tänkte jag att det skulle vara elakt att berätta för henne just då att min vän var död, men jag sade det bara. Sedan minns jag inte så mycket mer.
Han snörde på sig löparskorna och gav sig upp i bergen. Där satte han sig ner i sin ensamhet och började kasta sten efter sten efter sten.
– Utsikten var extremt vacker. Inget var som förr och så kommer det alltid att vara, säger Rutger Brattström och vänder ansiktet upp mot solen som lyser över Gamla kyrkogården.