Hanna Lindroos, 48, uppskattar inte när personer antyder att hon borde försöka sluta med sin antidepressiva medicin. "Som att den skulle tyda på dålig karaktär. Det är ju ingen som säger att jag borde fasa ut mina glasögon", säger hon.
Ökande förskrivning av SSRI/SNRI-preparat ses ibland som ett bevis på att något är ruttet i samhällskroppen. Andra betonar det positiva i att fler söker hjälp när de mår dåligt.
– Medicinen gör att jag fungerar i vardagen, säger Hanna Lindroos, som har stått på olika antidepressiva läkemedel i 25 år, när vi träffas på ett café i Uppsala.
– Min pappa blev cancersjuk när jag var 22 och jag fick hjälpa honom mycket då han bodde ensam. När han gick bort hade jag ansvar för dödsboet, samtidigt som jag pluggade. Mycket att hantera, utöver förlusten av en förälder.
Då fick Hanna SSRI utskrivet för första gången. De gånger hon gjort korta uppehåll har måendet gått utför ganska snabbt. Hon ser det som oupplyst när folk ibland antyder att hon borde sluta.
– Som att det skulle tyda på dålig karaktär att behöva den här medicinen. Det är ju ingen som säger att jag borde fasa ut mina glasögon, säger Hanna, som är nöjd med den uppföljning hon fått i vården.
Alva Gällstedt började ta preparatet sertralin som femtonåring. Hon är kritisk till att det tog tio år innan en läkare föreslog att hon skulle trappa ned från 200 milligram. Under den tiden var hon ofta trött och hade långt till känslor.
– Alla toppar och dalar försvann. Jag kände mig som ett streck, säger Alva.
Med tanke på hur dåligt hon mådde innan hon började medicinera menar Alva att SSRI hjälpt henne. Det hon saknat är uppföljning. Läkaren som till sist konstaterade att hennes dos var för hög sade också att det kunde skada inre organ.
– Jag tycker det är jättefel att ingen tog tag i mig när jag var yngre, säger Alva, som nu äter en mindre dos och utreds för ADHD.
– Det är lätt att få läkemedel men svårare att få träffa en psykolog. Jag skulle inte ha kommit så långt som jag gjort utan psykologen jag gått hos i tre år.
Linnea Hedman, 39, blev utbränd under studietiden. Hon skulle inte våga att sluta med sin medicin, det känns helt enkelt för riskabelt.
"Har man varit långtidsdeprimerad vill man inte hamna där igen", säger hon.
En annan Uppsalabo som ätit SSRI länge är Linnea Hedman, som blev utbränd under studietiden. Hon har upplevt motstridiga budskap från vården.
– Medan en läkare menar att ”du behöver den här medicinen” kan någon annan tycka att jag borde trappa ned, säger hon.
Själv tror Linnea att hon kommer att fortsätta med SSRI under en överskådlig framtid. Hon vågar inte annat.
– Har man varit långtidsdeprimerad vill man inte hamna där igen. Kunde jag vara helt ledig men ändå ha pengar och veta att ingenting dåligt skulle hända, då hade jag kunnat sluta. Men så fungerar det ju inte, säger hon.
Effekterna av antidepressiva läkemedel är svåra att mäta, vilket lyfts i den omtalade poddserien ”Det sista pillret”. Några hävdar att upplevd förbättring mest rör sig om en placeboeffekt.
Tomas Furmark, 60, är professor vid Institutionen för psykologi, avdelningen för Emotionspsykologi, vid Uppsala universitet.
En som intervjuas i podden är Tomas Furmark, professor i klinisk psykologi vid Uppsala universitet.
– Här finns inga enkla sanningar. Jag menar att SSRI har högre effekt än placebo men hur hög kan diskuteras.
SSRI-preparaten hämmar hjärnans återupptag av signalsubstansen serotonin men sannolikt är det inte enda förklaringen till att patienter mår bättre. Furmarks forskning visar att just förväntningsmekanismen, som vi förknippar med placebo, kan påverka frisättning av dopamin. Hur stor del det har i den totala effekten är svårt att reda ut. Och kanske mindre viktigt för patienterna?
– Om du tänker dig en vresig läkare som skriver ut en burk piller, är förutsättningarna sämre. Bra bemötande trampar marken för att behandlingen ska funka, säger Tomas Furmark.