Sofia och Peter Ă€r bĂ„da bosatta i Storvreta, men kĂ€nde inte varandra innan arbetet med dokumentĂ€ren. NĂ€r Peter var hemma hos Sofia för att rensa rör, blev hon nyfiken pĂ„ hans coronatatuering och Peter började berĂ€tta vad han varit med om. âJag blev vĂ€ldigt drabbad.â sĂ€ger Sofia.
â Jag tĂ€nker mycket pĂ„ varför jag lever vidare, nĂ€r folk dog som flugor runt omkring mig.
Peter Grandin sneglar upp mot den intensivvÄrdsavdelning pÄ Akademiska dÀr han lÄg i respirator under 20 dagar. I november 2020 var han nÀra att bli en av alla dem som strök med i pandemin.
Det har gÄtt fyra Är sedan dess och tvÄ Är sedan viruset slutade betraktas som en samhÀllsfarlig sjukdom. Idag, en lördag i augusti dÄ Uppsalas caféer och torg Àr smockfulla, kÀnns pandemin nog för mÄnga rÀtt avlÀgsen. Men Peter tÀnker fortfarande pÄ den flera
gĂ„nger om dagen. Nu delar han med sig av sin upplevelse i P1-dokumentĂ€ren âEtt andetag frĂ„n döden â en pandemiberĂ€ttelseâ, gjord av Uppsalabon Sofia Kottorp.
â Det kanske Ă€r först nu, nĂ€r vi nĂ€rmar oss femĂ„rsdagen för utbrottet, som det Ă€r lĂ€ge att frĂ„ga oss vad sjutton vi varit med om, sĂ€ger hon.
I Peters liv finns det ett tydligt före och efter sjukdomen. NÀr han drabbades var han en fullt frisk femtioÄring. Han jobbade som rörmokare och rörde sig mycket pÄ Akademiska, dÀr han spolade rör.
â Jag och min kollega skĂ€mtade om det, att frĂ„gan inte var om vi kommer bli smittade, utan nĂ€r. Men jag var inte rĂ€dd för viruset, sĂ€ger han.
NÀr viruset vÀl slÄr till gÄr det snabbt. Peter gÄr och lÀgger sig efter en helt vanlig dag och vaknar av att han inte kan andas. Hans sambo ringer ambulansen och nÀr den anlÀnder konstaterar personalen att han har 21 procent syresÀttning i kroppen, ett vÀrde som de aldrig tidigare sett hos en levande mÀnniska. Peter fÄr Äka in till Iva och pÄ det följer 20 dagar dÄ han svÀvar mellan liv och död.
NĂ€r Peter lĂ„g i respirator ringde vĂ„rdpersonalen till hans sambo varje dag. âDe kunde inte svara pĂ„ om jag skulle överleva nĂ€sta timmeâ berĂ€ttar han.
Men det hÀr har Peter bara fÄtt ÄterberÀttat för sig.
â Jag har inget minne av att jag hade svĂ„rt att andas. NĂ€sta sak jag minns Ă€r att de vĂ€cker mig pĂ„ Iva. Jag visste inte var jag var eller vilket Ă„r det var. Det var jĂ€ttehemskt.
Under dagarna dÄ Peter varit nedsövd har han haft stÀndiga mardrömmar och nÀr han vaknar har han svÄrt att skilja pÄ vad som Àr verklighet och vad som Àr dröm.
â Jag var livrĂ€dd och trodde att personalen försökte mörda mig. Jag kunde inte prata eller göra nĂ„got. Man kan nog inte förstĂ„ hur vidrigt det Ă€r att ligga i en respirator och bli vĂ€ckt om man inte har varit med om det.
âJag vill berĂ€tta om det hĂ€r för att hylla sjukvĂ„rdenâ sĂ€ger Peter.
Under tiden i respirator upplevde han ocksÄ att han kom till himlen.
â Det var inte en kĂ€nsla. Jag Ă€r övertygad om att jag var i himlen. Jag Ă„kte upp pĂ„ en ljusbĂ„ge och drack kaffe med mina avlidna slĂ€ktingar.
Men det dröjde ett Är innan han vÄgade berÀtta om det hÀr för sin sambo.
â Jag tĂ€nkte att om jag berĂ€ttar det kommer hon tro att jag har nĂ„got fel i huvudet.
Ja, dagarna pÄ Iva var minst sagt omtumlande för Peter och att prata om det kan fortfarande vara jobbigt. Men han Àr lÄngt ifrÄn ensam om sin upplevelse. FrÄn pandemins start till idag har drygt 11 000 svenskar intensivvÄrdats för covid.
För att bearbeta det han har varit med om har Peter haft kontakt med andra överlevande. En av dem hamnade pÄ Iva en mÄnad tidigare Àn honom. DÄ hade sjukvÄrden Ànnu inte kopplat sambandet mellan viruset och blodproppar. Mannen drabbades av tvÄ hjÀrnblödningar och kan idag inte prata, men Peter berÀttar att han brukar försöka peppa honom.
Bara en mÄnad efter att Peter skrivits ut frÄn intensiven började han jobba som rörmokare igen. Efter pandemin lider han av hjÀrntrötthet och han kan tycka att det Àr jobbigt att vistas bland mycket folk, men överlag Àr han vÀldigt tacksam över att han mÄr sÄ bra som gör.
SjÀlv Àr Peter tillbaka pÄ rörmokarjobbet men han tÀnker ofta pÄ alla de lyckliga omstÀndigheterna som gjorde att just han sjÀlv överlevde och mÄr sÄ pass bra idag. Om han inte hade vaknat den dÀr natten nÀr han inte kunde andas, om inte hans sambo hade varit
hemma, om ambulansen inte hade kunnat komma dit sĂ„ snabbt â ja, dĂ„ hade han nog inte suttit hĂ€r idag.
Under arbetet med dokumentÀren har Sofia Kottorp förundrats över hur lÀtt det varit för samhÀllet att gÄ vidare och glömma det som hÀnt.
Uppsalabon Sofia Kottorp Ă€r producent pĂ„ Sveriges Radio och har gjort P1-dokumentĂ€ren âEtt andetag frĂ„n döden â en pandemiberĂ€ttelseâ dĂ€r bland annat Peter medverkar.
â Jag har lyssnat mycket pĂ„ nyhetssĂ€ndningarna frĂ„n den hĂ€r tiden, och det blev sĂ„ tydligt att jag har förtrĂ€ngt det, sĂ€ger hon, jag tror det finns en kollektiv lĂ€ngtan att glömma och gĂ„ vidare men samtidigt tror jag att det finns en massa lĂ€rdomar att hĂ€mta frĂ„n de Ă„ren, bĂ„de pĂ„ samhĂ€llsnivĂ„ och pĂ„ individnivĂ„.
Peter har efter sin nÀra döden-upplevelse fÄtt en ny livsglÀdje. Han berÀttar att han kÀnner sig glad att han lever varje morgon nÀr han vaknar.
â Jag kan sitta och titta pĂ„ min sambo och bara le, det gjorde jag inte innan. Eller alltsĂ„ vi har varit tillsammans i 30 Ă„r, alla vet ju att det blir lite annorlunda dĂ„, men nuförtiden Ă€r jag bara sĂ„ tacksam över livet.