Henry Mispelaere är projektledare för ungdomsgruppen Queersnack.
– När jag träffar nya människor här i Queersnack kan jag vara öppen med vem jag är. Det är en judgefree zon, ingen dömer mig och bara tanken på att jag ska åka in hit på eftermiddagen motiverar mig att gå till skolan på morgonen, säger Robin, 15 år, som inte vill ha med sitt efternamn i artikeln.
Hen har tagit ett nytt förnamn, det namn som föräldrarna valde kändes alltför feminint. Robin lever och bor på landet utanför Uppsala och har kommit ut som queerperson, men det är och har inte varit enkelt. Både kompisar och lärare har svårt att lära sig hens pronomen, men Robin vill inte tvinga dem, hen är glad att de alls försöker. Men skolan hen går på är liten och det krävs inte mycket för att ses som annorlunda. Robin vet vad hen talar om och har tagit upp med sina lärare vad som händer.
– Det finns folk som är jobbiga, som tar sönder mina grejer, trakasserar mig, följer efter mig på stan, jämför mig med animekaraktärer och hånar mig bara för att jag har en speciell kjol på mig. Jag vet att jag kommer bli bombad med kommentarer om de känner igen mig på bilder i tidningen, säger hen.
Jag frågar om Robins föräldrar är medvetna om hur hen har det och jo, de vet.
– Jag försöker att inte bry mig när andra hånar mig. Jag brukar tänka att det är de som skämmer ut sig när de skriker efter mig på stan.
Gruppen träffas flera gånger i månaden i dramasalen på Gottsunda dans & teater.
Henry Mispelaere är projektledare för ungdomsgruppen Queersnack på Gottsunda Dans och Teater. Den startade som ett testprojekt på våren för ungefär ett år sedan. Det slog väl ut och permanentades hösten 2024, nu kommer mellan tre och tio deltagare varje träff. Idén kommer delvis från ungdomar i grupperna Tjejsnack och Killsnack som funnits i flera år. Men de grupperna kan upplevas som alltför binära sammanhang för hbtqi-ungdomar och det kan vara svårt att navigera om man till exempel är en transperson, menar Mispelaere.
– Det kan också kännas jobbigt att vara i ett rum med enbart killar om du är gaykille eftersom det ofta blir en viss jargong. Även om vi försöker jobba bort det, kan det kännas tryggare att vara i ett sammanhang där även ledarna är queer. De förstår vad ungdomarna går igenom. De blir ett tryggt rum på riktigt, säger Henry Mispelaere.
Johanna Alm, 18 år, är ungdomsledare för Queersnack och är själv trans.
"Jag försöker att inte bry mig när andra hånar mig", säger Robin.
Fikat är viktigt när ungdomarna i Queersnack träffas på Gottsunda dans & teater.
Robin upptäckte Queersnack via en flyer under prideparaden i Uppsala förra året.
– Jag tänkte: Ååh, queer och snack – ja tack! Det är inte alltid man kan gå till sina straightvänner och prata om problem (skratt), de förstår inte riktigt och det är svårt att förklara för dem, även om de försöker stötta. Jag har bara ett fåtal queervänner utanför Queersnack som jag kan träffa ibland.
Robin har tänkt mycket över sin identitet. Hen har funderat om hen är genderfluid, alltså en person vars könsidentitet varierar över tid. En period undrade hen om hen var ickebinär, det vill säga en person vars könsidentitet varken är kvinna eller man eller både och.
– Jag har alltid vetat att jag inte är straight, men jag har varit osäker, nu vet jag att jag är lesbisk.
Att kunna sitta i en grupp med andra hbtqi-personer och prata har blivit Robins livlina.
Johanna Alm, 18 år, kommer in till dramasalen på Gottsunda Dans och Teater där Queersnackgruppen träffas. Hon är en av två ungdomsledare denna fredag när UNT är på besök. Hon blev glad över frågan om hon ville bli ungdomsledare.
– Jag tyckte det lät som en superkul och nyttig grej, något som jag skulle velat ha när jag gick i mellan- och högstadiet. En öppen och trygg plats där jag hade kunnat passa in och fundera kring min identitet tillsammans med andra.
"Är det här rätt? Är det ok att känna så här? Är det här normalt? Kommer det att gå över?" är frågor som Johanna, som är trans och född i en manligt kodad kropp, hade velat ställa om det funnits ett forum när hon var i den åldern.
– Jag kände mig annorlunda. Det jag tyckte var mest uppenbart var att jag inte alls kände mig lika bekväm i mig själv som andra verkade göra. Jag tyckte inte heller om det stereotypiska sättet man skulle vara på, till exempel att sätta en artikel på sig själv som den, det, hon eller han, allt kändes så binärt. Jag passade inte in helt i någon av dem, jag ville "cherrypicka" från alla och jag upplevde att ingen annan kände så.
I åttan bytte hon skola och allt kändes så småningom bättre.
– Jag började på Nannaskolan. Mycket av tvivlet jag kände tidigare försvann eftersom jag träffade andra som kände likadant, säger Johanna Alm.