Huvudbonad är ett måste. Här med keps på Roskildefestivalen 2006.
I slutet på förra veckan var hjärtattacken nära. Hade precis lagt på luren efter att ha pratat med Joakim Thåströms management. Chocken bestod i att jag inte fick ett nej till intervju på stående fot, utan att de skulle kolla läget med rocklegenden och sedan återkomma.
Det blev till slut ett nej. Vilket var oerhört väntat. Men att de i alla fall skulle fråga Joakim var snudd på en bomb.
Jag kanske raljerar en smula. Eller gör jag det? Mannen, myten, Högdalens stolthet, är inte direkt känd för att låta sig intervjuas i onödan under de sex decennier som han varit aktiv som artist. Så pass att det nästan känns exklusivt att läsa de som finns. Kvällstidningstrollet Tore S Börjesson gjorde en gång en fantastisk text av ett möte med Thåström på ett ölhak i Köpenhamn. Den handlade bland annat om att vara "Sveriges enda riktiga rockstjärna”, det märkliga projektet Peace Love & Pitbulls där han sjöng på engelska till industrikomp, samplingar och eminente Uppsalagitarristen Richard Sporrongs snärtiga riff, och hur det var att skriva på en text i ett och ett halvt år för att få till rätt Tarkovskij-stämning.
Men rubriken som sattes var ”Jag var sist med att få hår på penisen”. Man kan med andra ord förstå varför han är tveksam till att göra intervjuer med andra än typ Jan Gradvall och andra kvalitetssäkrade rockskildrare med de rätta gråa tinningarna.
Men just det här att han skulle vara den enda riktiga rockstjärnan någonsin i landet, denna air av granithårt oberoende som han utstrålar och omvärldens totala konsensus kring hans storhet – det är något ganska så påfrestande över det. Och nog borde han själv också tycka att det är besvärande? Det värsta en konträr person vet är när alla håller med. Var hittar man bränsle då?
Jag kan försöka bidra lite. Ta till exempel ”Toledo” på senaste albumet ”Dom som skiner”. Delar av texten går såhär:
Jag såg hon (sic) rakt över gården
Hon stod och kammade sitt långa hår
Hon vinkade till mig
Jag vinkade tillbaka
Långa avsked är de sämsta
Långa avsked är inget bra
Det är inte så att man blir totalt golvad.
Men det är såklart lite mer raffinerat än så. Man får tänka på hur orden byggs upp i Thåströms mellangärde och sedan sådär typiskt makligt mullrande stiger ur strupen, hans flimmerhår slipar orden likt stålborstar och de landar utspridda i lyssnarens huvud som små gnistbäddar, redo att antända associationer i de mest oväntade vrår. Detta trots ordens alldaglighet, eller kanske just därför. För sedan syr han ihop låten med ”Kanske blev det bara för mycket verklighet för mig”, en rad som nog är en kongenial betraktelse över roten till många människors uppbrott.
Se där, bevis på att det inte går att kritisera karln utan att omärkligt glida in i samma eviga hyllningskör som fläskat på med brösttonerna sedan slutet på 70-talet.
Thåström fotograferad under sin nederländska tid, 1997.
Men hur var det nu med den där flytten till Amsterdam för drygt trettio år sen. Det omskakande språkbytet och den musikaliska hel-, nåja, halvomvändningen? Ingen tyckte det var bra, inte ens jag som älskar taggtrådsgitarrer. Knappt ens Thåström själv. ”Jag bara satt där och flippade ur” sade han om den tiden till Tore S Börjesson. Men lade också till att det var befriande och nödvändigt.
Vad som troligen hände var att han hade nått sitt inre Finspång.
Nämnde Jan Gradvall skrev en gång en text om Frank Sinatra, som under en period i sin karriär var så pass på dekis att han gjorde en "loserturné" i Sverige och bland annat skrovlade sig igenom sina gamla örhängen inför några hundra personer i Finspångs folkets park. Efter det bröt han ihop – och kom igen och återerövrade karriären och världen.
Och så var det även för Thåström. Han flyttade hem igen, gav 1999 ut ”Det är ni som e dom konstiga det e jag som e normal”, en monumental succé som sålde urstarkt och kammade hem diverse priser, och såklart gjorde alla rockjournalister fuktiga i ögonvrån.
När nu den pensionsklara Thåström (han fyller 65 på söndag) drar ut på vägarna igen med start i Uppsala är han alltjämt i sin karriärs – med ett undantag då – eviga zenit. Och det lär aldrig bli någon loserturné.
Det är inte lätt att hitta bilder på en leende Thåström. Men här på Arvikafestivalen 2009 så var det glada miner.
Det kanske var tur att det inte blev någon intervju. Hade nog inte vågat fråga något om vare sig Peace Love & Pitbulls eller utvecklingsfaserna i hans nedre regions behåring.
Men kanske om hans Amsterdam verkligen var hans inre Finspång.