Stenmarck har burit på idén till föreställningen under några års tid. Källmaterialet är trots allt hans egen uppväxt, och med "Syskonkärlek" vill han äga en fråga som han har tyckt illa om att svara på tidigare.
– Tidigare har jag inte riktigt velat prata om det här, det var så udda med hela den situation jag växte upp med, säger han över en lite haltande telefonlinje.
Till slut valde han att göra en tillgång av det knepiga, göra en kärleksförklaring till sina syskon och deras mor, en berättelse om ständigt nya adresser, ständigt nya pappor och ständigt nya små syskonbarn. Tillsammans med komikern Kristoffer Appelquist, som också regisserat föreställningen började han att skriva manus hösten 2016. Efter några provkörningar under nästkommande vår var det så dags för turnéstart i höstas. När det nu är Uppsalas tur har han hunnit spela snart 50 gånger.
– Det är ett tydligt upplägg, med skrivet manus och så, Men ingen föreställning är den andra lik, även om regissören har varit stenhård. Det pendlar mellan komik och tragedi och publiken har ömsom gråtit, ömsom skrattat vilt.
Musiken är självklart en viktig del i "Syskonkärlek – räkna med bråk". Publiken ska inte behöva sakna någon av sina favoritlåtar.
– Men de kommer att upptäcka att texterna får en annan innebörd i det här sammanhanget.
Han startade med att intervjua sina syskon för att få ihop bilden. Antalet svävar lite ibland, men så här kommer vi fram till att det är: hans mamma fick elva barn med olika pappor, men han räknar även in ett plastsyskon som han växte upp med. Så det blir tolv.
– Jag märkte att jag inte riktigt fick ihop historien, så jag åkte runt och intervjuade nästan alla mina syskon. Det är otroligt intressant att vi har varit med om samma saker, på samma plats, men har helt olika historier.
– I efterhand har jag tänkt att min mamma nog "knarkade" graviditeter. Hon mådde alltid oerhört bra när hon var gravid. det blev som en drog.
Själv har han tillsammans med artisten Hanna Hedlund (som var i Uppsala söndag 11 mars med Pernilla Wahlgren) nöjt sig med tre barn. På frågan om hans egen uppväxt gett honom några speciella ingångar till att vara förälder säger han att det hans mamma var suveränt bra på i allt kaos var att verkligen
kunna se sina barn, om det än bara var för en kort stund. Det är något han själv vill kunna göra.
– Självfallet är det som för alla småbarnsföräldrar svårt att få ihop livspusslet av och till. Vi har ju båda så oregelbundna arbetstider som artister också.
Han försöker dock att få till en del egen tid. Även om det gått några år sedan han och Andreas Danielsson deltog i det krävande tio dagar långa loppet Yak Attack i Nepal för mountainbike håller han liv i cyklandet. Gärna kombinerat med segling i skärgården.
– Jag älskar att göra saker ute i naturen!
Han säger själv att han är en sådan som gillar att prata och han är verkligen lättsam i samtalet när den första stressade andhämtningen lagt sig. Annars märks det när vi talas vid att det är krävande att vara frilansartist. Han har siktet ställt så långt som 2021 med olika planer och det gäller att hålla isär alltihop
– Nu önskar jag bara att mamma Linda hade kunnat få se det här. Men hon dog alltför ung, avslutar Martin Stenmarck.