- Jaså, du kommer ihåg det, skrattar hon i luren när UNT ringer upp henne i London
- Jo, han är ett och ett halvt nu, och hans bror fem år.
Anoushka Shankar tillhör den internationella eliten och att få prata med henne kräver en hel del. Men med benäget bistånd av Gitarrfestivalens Klaus Pontvik placeras UNT in i schemat för intervjuer och får mellan 15.30 och 15.48, med tillägget att helst ser artisten att det hela bara tar högst en kvart.
Så det är med bävan jag ringer upp en sekund i halv fyra: vad hinner man på en kvart? Tänk om hon inte svarar på en gång, då tappar jag tid direkt. Är hon en sådan diva?
Men, jag hade inte behövt vara orolig, åtminstone inte på den punkten. Anoushka Shankar är en mycket trevlig person att prata med, dessutom lätt till skratt. Premiärnerverna släpper på studs och vi har ett bra samtal.
Anoushka Shankar började spela sitar vid sju års ålder och debuterade som sitarsolist i New Delhi vid tretton års ålder. Vid tjugo hade hon etablerat sig som en av världens främsta sitarspelare. Hon har förstås att brås på, i både arv och miljö. Hennes pappa är förstås Ravi Shankar – mannen som spelade med The Beatles - och hennes halvsyster är Norah Jones.
- Det var inget som krävdes av mig, att börja spela sitar. Men mina föräldrar hade hela tiden så mycket av olika konst- och kulturyttringar omkring sig att jag automatiskt kom in i det tänket, säger hon.
Hon växte upp till lika delar i New Delhi, New York och London. På det sistnämnda stället bor hon numera permanent när hon inte turnerar.
- Indien är absolut mitt andra hem. Där har främst min klassiska sida gått hem, inte lika mycket den andra.
Hon skulle kunna tänka sig att skriva filmmusik där, men kanske inte direkt till någon typisk Bollywoodproduktion men annars gärna.
Hennes musik kan delas in i två delar, den klassiska indiska och en modern crossover. Det är det sistnämnda som hon kommer att visa här i Uppsala. Hon kommer med sitt band där Manu Delago står för slagverket, Tom Farmer spelar kontrabas och klaviatur samt Sanjeev Shankar blåsinstrumentet shehnai.
- Vi är inte släkt, Shankar är ett halvvanligt namn i Indien.
Hon älskar att stå på scenen.
- Det är något alldeles särskilt att möta en publik. Extra roligt att ge den något den inte förväntar sig, och det räknar jag med i Uppsala också. Det enda jag begär av publiken är att den kommer med ett öppet sinne, bara sitter ned och slappnar av och tar till sig musiken.
Sedan hon blev mamma har hon tvingats skära ned en del på turnerandet. Barn tar ju sin tid.
- Oh my God, yes! Men det är ju roligt det också. Fast jag längtar ut på vägarna ibland så det är roligt när det funkar.
I stället har hon lagt mer tid på att spela in album. Prestigemärket Deutsche Grammophon signade henne för några år sedan och senaste albumet heter ”Land of Gold” och kom i våras. Det fick betyget FYRA KAJOR i UNT.
Albumet är särskilt dedikerat till alla människor på flykt i världen, något som engagerar henne djupt.
- Visst kan varje ny generation tycka att det värsta just nu, men jag tycker att världsläget verkligen har försämrats radikalt. Och jag vill göra vad jag kan utifrån min situation. Det gäller att inte bli deprimerad bara, utan se till att orka kämpa vidare för något bättre.
Och just som det ändå flöt på som bäst säger hon att nu har jag två minuter till på mig. Klockan är 15.46. Jag ger upp.
- Vi ses i Uppsala, avslutar Anoushka Shankar.