Ett par dagar innan jul sitter vi på en tom uteservering. I bröderna Åhmans första intervju om den nya skivan "The Evil Year" understryker de att initialerna, PÅGÅ, är en signatur snarare än ett bandnamn och att låtarna på albumet inte är gjorda för att spelas live.
– Skivan är bandet. Ha gärna hörlurar, i mörker, på hög volym, säger Pelle Åhman.
"The Evil Year" tog fyra år att förverkliga. Trots tajmingen handlar titeln inte om år 2020 utan 2016, men konkreta händelser har inte varit källan till inspiration. I skivan rör man sig snarare mellan scener än låtar.
– Den är som en film med en otrygg stämning. Jag är nöjd om man blir tagen på sängen av det, säger Pelle.
Resan är inte riskfri. Den som lyckas ta sig över tröskeln i "Stellar Vermin" får återhämtning i låten "Enter". En oväntad vändning leder till skogens spänning i "By Ends Great Glitter" innan sorgen i "Wholly Gone". Nästa fälla är "Wet Star" med en överraskande övergång till "Meshes In The Wild Lock". Nu blir det viktigt att inte acceptera "Water Striders" akustiska ömhet, annars blir man ett lätt byte för mäktiga "Olili". Allt leder dock till återvändsgränden i "Storm", där flykten blir omöjlig.
Gottfrid Åhman beskriver musiken som ett evigt sökande:
– Musiken är mystisk och magisk. Om man inte kunde språket hade den skapande kraften ändå funnits. Det går inte att komma åt den, men att försöka är ändå en meningsfullt meningslös sysselsättning.
In Solitudes fans välkomnas, men varnas: detta är ingen metalskiva. Att ha påverkats av allt från George Harrison till Nick Cave har dock inte skurit av deras rötter.
– Jag kommer ifrån hårdrocken. Det var där jag lärde mig att spela, konstaterar Gottfrid.
Bland det som förblir oförändrat nämner Pelle energin, även om det är svårare att få utlopp för den lika ofta idag:
– Å andra sidan var man inte lika raffinerad när man var fjorton.
Utvecklingen hörs tydligt i den första låten på svenska som de någonsin släppt. I "Storm" kommer rösten från ett helt annat håll i en blandning av styrka och sårbarhet.
– Det var emotionellt utmanande att sjunga på svenska, säger Pelle.
Uppdraget underlättas inte av texten.
– För mig är den som ett skrik efter något mer i en värld som sätter lock på allt som är större än oss.
Temat återkommer även i Pelles handgjorda ritningar och abstrakta meddelanden i skivhäftet, som gåtfulla råd kring vardagen.