Musikgruppen Frank i sin blå soffa på Cafe Genomfarten där de möts de varje vecka. Hampus Lernberg kommer från Storvreta, Eira Ekström från Tuna backar, Marija Maric från Svartbäcken och Stella Kita från Sigtuna.
Vad drömmer ett ungt band om år 2023? Vad innebär att "slå igenom" i en tid när begrepp som listettor och skivkontrakt förlorat sin tidigare betydelse?
Beror på vem du frågar, förstås. I Uppsalas klassiska bandmiljö trummar tiden på i ett taktfast men blygsamt tempo.
Unga artister samlas som de alltid har gjort kring murriga, nednötta replokaler och scener på Kafé Genomfarten, Ungdomens hus och Grand. Där frodas fortfarande känslan av att lira i band – gärna med den traditionella sättningen: gitarr, bas, trummor och sång. Euforin i att turnera runt mellan lokala scener i Uppsala, Stockholm och Tierp, typ, lyssna på och lära känna andra i samma sits och kanske, kanske en dag få ett samtal från någon som jobbar på ett bolag och vill satsa på just dig och dina kompisar.
– Vi spenderar jättemycket tid tillsammans och det är nog min favoritgrej med att vara med i ett band, säger Marija Maric.
Hösten 2021 bildades Frank. Nu har de fyra vännerna spelat på scener i snart ett år. Publiken sjunger redan med i Franks texter, trots att inga låtar ännu har släppts. Allt som finns är någon Youtubevideo, i övrigt har Frank nått ut och fått fans via sina spelningar.
– Det var en tjej som kom på varje spelning och kunde varje ord i våra texter. Och efter spelningar är det många som kommer fram till oss och säger fina saker, säger Eira Ekström.
– Att få höra sådant känns alltid jättebra, säger Marija.
På Café Genomfarten anordnas även konserter. Andra populära ungdomsscener i Uppsala är Grand, Ungdomens hus, Jackson Bollocks och Gottsunda Dans & Teater.
UNT träffar Frank en trappa upp på Café Genomfarten, "Genis", på Drottninggatan, i en småsliten replokal som sett många sena och kreativa kvällar. Här finns en anslagstavla där musiker söker band, och tvärtom. Mitt i rummet: ett par nedsuttna soffor. En av dem har inspirerat Frank. Den är blå.
– Vår låt "Blå" handlar om den soffan. Men låten låter inte som att den handlar om en soffa och den handlar samtidigt om andra saker också, säger bandets sångerska Stella Kita.
Låttexterna utgår ofta ifrån hennes dikter.
Framför fönstret finns en liten upphöjd scen där Frank skapar sin melankoliska poprock, dov, skramlig och melodiös.
"I början var jag lite rädd för att vi inte skulle bli tagna på allvar för att vi är tre tjejer, men så blev det inte", säger Eira Ekström.
Alla utom Marija har spelat musik sedan de var små och gick i Uppsala musikklasser och fick lära sig klassiska instrument.
– Jag, Stella och Hampus har känt varandra länge, sedan i sexan. Marija och jag lärde känna varandra i gymnasiet. Ett par veckor senare började vi prata om att starta ett band, säger Eira.
Hon och Marija går på Katedralskolan, Hampus och Stella på Uppsala estetiska gymnasium.
– Eira och jag kom fram till att vi båda sedan vi var små har velat ha band. Eira sade att hon hade två kompisar som också ville. Två dagar senare repade vi för första gången i Estetiskas replokal, säger Marija.
– Det enda vi visste då var att vi skulle vara ett band. Inte hur det skulle gå till eller vilka instrument vi skulle spela, säger Hampus.
Marija Maric är trummis och den i bandet som styr upp saker mest, svarar på bokningar och påminner om grejer.
Några influenser är särskilt starka. Frank nämner Kent, Broder Daniel, Hurula och The Smiths.
Band som var mest aktiva innan ni föddes?
De skrattar lite.
– Ja, faktiskt, säger Eira.
– Gammal musik, säger Marija.
– Det är väldigt vanligt i våra kretsar, säger Hampus.
"Vi är nog det enda unga bandet i Uppsala som spelar pop", säger Hampus Lernberg och nämner några andra Uppsalaband: Borgerlig Begravning (punk), Employ (psykedelisk rock) och Velouria (grunge).
Varför?
– Det är bra. Vi hatar inte den nya musiken men behåller det som är bra från förut, säger Hampus.
– Skolorna tilltalar olika slags människor, säger Stella. Folk på Katte och Estetiska klär sig lite lika och lyssnar samma sorts musik.
– Det är väl logiskt. Om du är estet och spelar gitarr eller trummor lyssnar du kanske helst på musik som inte är syntetisk. 90-talstmusik var inte så seriös. Man skojade mer. Oljuden fick vara en del av musiken, säger Stella.
Stella Kita sjunger, inspirerad av Jocke Berg i Kent, och skriver de dikter som ligger till grund för låttexterna.
Ur Franks indiepoprockiga perspektiv innebär 90-tal något rått, opolerat och autentiskt.
Det är heller inte svårt att föreställa sig Frank i ett gammalt cd-konvolut, unga, brådmogna och coola på lätt utfrätta bilder, tagna i farten backstage och på småstökiga hemmafester, plåtade med plastig engångskamera.
Den här dagen har alla i bandet likadana gymnastikskor.
Bandnamnet har flera förklaringar. En influens är Amy Winehouse vars album "Frank" är ett av 00-talets mästerverk. En annan inspiration är så klart Kent, som gjorde låten "Frank". Bandet Frank är även soundmässigt ett bevis på att Eskilstunas emotionella elefanter har satt ett massivt fotavtryck i den uppländska myllan.
– Det är mest jag som lyssnat jättemycket på Kent så jag sjunger automatiskt lite som Jocke Berg, säger Stella.
Ännu fler Frank har inspirerat Frank, "alla heter ju Frank", tycker Frank och nämner kaninen Frank i filmen "Donnie Darko" och en annan kanin-Frank som skejtar runt i mobilspelet "Subway Surfers".
Frank tar inspiration från 1970-talets new wave, 1980-talets The Smiths och kanske särskilt 1990-talets svenska indiepop.
Hur var det då med det där med skivkontrakt? Den gamla drömmen för band i startfasen, lever den? Frågar du Frank är svaret tydligt:
– Om vi fick bestämma själva skulle vi släppa skiva på bolag, säger Hampus.
– Jag tycker att det är jättecoolt att många artister gör allt själva i dag men jag tycker om hur musikbranschen såg ut förut. Alla människor som var inblandade och lade ner en massa kraft i släppet av en skiva, säger Eira.
– Det är lite för svårt nu. Vi kanske gömmer vår brist på ambition i att tycka det var coolare förr, säger Hampus.
Frank repar på Cafe Genomfarten minst en gång i veckan. Hampus Lernberg kommer från Storvreta, Eira Ekström från Tuna backar, Stella Kita från Sigtuna och Marija Maric från Svartbäcken.
Franks vurm för 90-talet tar sig alltså även uttryck i en längtan efter att bli omhuldade av PR-team och annat bolagsfolk.
– Vi har det inte i oss tror jag. Vi kan inte ta tag i alla de sakerna, säger Eira och skrattar.
– Ingen av oss hade funkat solo, säger Marija.
– Marija är ändå den som tar tag i saker mest, svarar på meddelanden och så, säger Hampus.
– Är jag? Jag visste inte att jag var "bandmamma" förrän nu ... mina små bandbarn.
De andra skrattar. Samtidigt är det tydligt för Frank och alla andra att den här kvartetten har ett driv. De har gjort fler än 20 spelningar, repar varje vecka och spelar in musik, kanske en hel EP, som ska släppas i höst.
– Vi är vänner och skapar musik som vi tycker om, tillsammans. Det är en bra känsla, säger Eira.