Ellen Andersson skulle ha framträtt på Katalin torsdagen 26 november, en konsert jag såg fram emot. Hennes EP-släpp ”’S Wonderful” för fyra år sedan gav mersmak och nu släpps albumet ”You should have told me”. Med sig har hon musiker som pianisten Joel Lyssarides, och gitarristen Anton Forsberg. Gästar gör trumpetaren Peter Asplund och en stråkkvartett. Urvalet av låtar sträcker sig brett med Ellington, Lennon/McCartney, Legrand, Randy Newman med flera som kompositörer. Ellen Andersson binder fint ihop de olika trådarna med sin närvaro och vackra sensuella röst. Imponerande av en så ung artist, som också vet at omge sig med eliten av jazzmusiker. Perfekt för sena nätter i rätt sällskap. Eller när som helst egentligen.
Norska Ellen Andrea Wang debuterade för sex år sedan med ”Diving” och gjorde sedan ”Blank Out” för tre år sedan. Nya ”Closeness” visar upp en mer avskalad ljudbild med bara gitarristen Rob Luft och trummisen Jon Fält i gruppen även om influenserna från popen finns där nu också. Wang spelar själv kontrabas och sjunger. Hon har skrivit merparten av musiken själv, men en fin version av David Bowies ”This is not America” lyser upp. Mest är det en hyllning till hennes stora förebild Charlie Haden, gjord av skickliga musikanter med Wang i spetsen. Imponerande.
Vi håller oss inom Norden med nästa artist också. Trots namnet är Janne Mark en kvinna, dansk dessutom. Sångerskan och kompositören samarbetar på ”Kontinent” liksom på förra albumet ”Pilgrim” med trumpetaren Arve Henriksen. Tillsammans hanterar de en musik med en andlig dimension. Det är stillsamt och vackert, med Marks själfulla röst interfolierad bland annat med Nils Øklands fina fiolspel. De existentiella texterna, på danska, passar henne och musiken perfekt. Berörande på ett fint sätt.
Mera danskt, fast i rejält större format. Pianisten och kompositören Kathrine Windfeld tog med sig hela sitt storband – däribland svenskarna Viktor Sandström och Göra Abelli - på nya ”Orca”. Det låter fullödigt och tajt om bandet och låtarna har spännande och lite ovanliga arrangemang. Det har också saxofonisten Maria Faust på sitt nya album ”Sacrum Facere ORGAN”. Där låter hon sin altsax emellanåt brottas med en stor kyrkorgel och en blåskvintett. Resultatet hamnar mitt emellan jazz och konstmusik, härligt kakofoniskt och brutalt emellanåt.
"Elektronisk free form" kallar klaviaturspelaren Susanna Lindeborg sin musik på nya ”Sudden meeting - Second occasion”. Tillsammans med basisten Thomas Fanto och trummisen Michael Andersson, samtliga tre också med elektroniska klanger, gör hon originell musik med suggestiva ljudbilder. Liknar just inget annat just nu, vilket förstås är roligt i sig. Lindeborg har alltid vandrat sina egna vägar, tack och lov.
Tradition kan förstås var skönt det också. Brittiska paret Claire Martin, sång, och Callum Au, trombon och arrangemang tar sig an ett antal klassiska jazzlåtar med sitt stora, ibland mycket stora, band på ”Songs and Stories”. Fin sång på och ett storband på hugget, ibland förstärkt av stråkar. Låter riktigt fint.
Vill man ner på det riktigt enkla – i ljudbild räknat – är bandoneonisten Dino Saluzzis nya ”Albores” ett fynd. Härligt vemodigt och skört när en mästare söker sig fram på tangenterna. Det är åtta år sedan sist, men väntan var väl värd tiden.