Robert Wells vågar blanda genrer

Robert Wells kan vid det här laget blicka tillbaka på ett halvt sekel vid pianot. Samtidigt är det 30 år sedan han gjorde sin första "Rhapsody in Rock" med parhästen och dirigenten Anders Berglund vid sin sida. 2019 är därför något av ett jubileumsår för 57-åringen, som i höst är aktuell med ännu en "Rhapsody in Rock"-turné. 

På torsdag 17 oktober är det dags för konsert och show i Fyrishov. Då slår sig Wells ned framför flygeln tillsammans med sitt eget rockband samtidigt som Anders Berglund dirigerar den 52 musiker starka Gävle symfoniorkester. Dessutom blir det sång av ett knippe välkända men hemliga gästartister. Det blir i vanlig ordning stort och svulstigt men också med plats för finlir.

Före turnéstarten gav Robert Wells ut självbiografin "Blod, svett och toner".

– Titeln ser jag som en sammanfattning av hur det är att verka i musikbranschen, säger han.

Självbiografin började han skriva på i fjol. Tanken var att berätta om vad som krävs för att ta sig fram och överleva i musiklivet, en bransch som enligt Wells helt saknar skyddsnät. I boken skildrar han karriärens succéer, ekonomiska floppar och resan från "lastbilsflak" till "utsålda arenor".

– På 80-talet hankade jag mig fram genom att spela på kvartersfester som "S:t Eriksgatans dag". 20 år senare satte jag svenskt publikrekord för en show med sittande publik. Då kom 43 000 personer till Ullevi, säger Robert Wells.

Så många kommer han förstås inte att spela för på Fyrishov. Men det spelar ingen roll, om man får tro Robert Wells. Han drivs av kärleken till musiken och är nöjd så länge han kan tillfredsställa en publik oavsett hur stor eller liten den är.

– Musiken blir en blandning av klassiskt och ren underhållningsmusik. Det är så jag vill ha det, säger Robert Wells som har en gedigen musikutbildning från Adolf Fredriks musikklasser och Kungl. Musikhögskolan.

Att han överhuvudtaget började med konceptet "Rhapsody in Rock" beror faktiskt på en utskällning han fick som 16-årig pianoelev.

– Jag spelade de klassiska styckena fläckfritt och fick beröm för det. Men läraren, som var min första pianoprofessor, kunde inte tåla att jag också spelade den hemska musiken boogie-woogie. Man kan nog säga att "Rhapsody" startades som en revolt mot det synsättet. För mig är ingen musik finare eller bättre än någon annan, säger Robert Wells.