På själva hundraårsdagen 26 oktober arrangerar Körcentrum vid Uppsala universitet en konsert där de två Uppsalakörer han ledde, Uppsala akademiska kammarkör (UAK) och OD, framträder i Universitetsaulan.
– Programmet är inte helt klart, men ett stycke som garanterat kommer att finnas med är Gustaf Frödings "Kung Liljekonvalje" i David Wikanders tonsättning. Eric Ericson älskade den sången, berättar Håkan Tribell, planeringsansvarig för OD.
Konserten föregås av ett seminarium som är öppet för allmänheten. Där kommer dirigenter, tonsättare och andra som kände Eric Ericson att delta tillsammans med yngre dirigenter som inte fick möjlighet att uppleva honom. OD kommer under samma helg i slutet av oktober att ge ytterligare en konsert i Stockholm i samband med att jubileumsåret kulminerar.
Men firandet märks redan nu. På torsdag 22 mars sjunger exempelvis Eric Ericsons kammarkör tillsammans med gymnasieelever i Stockholm.
Ericsons betydelse för det som kallas det svenska körundret är oomtvistad. Stefan Parkman, som bland annat leder UAK sedan 1983 och innehar den professur vid Uppsala universitet som bär Eric Ericsons namn, hade honom under många år som dirigent och lärare.
– Jag var hans elev på Musikhögskolan på 70-talet och sjöng i alla hans körer – Radiokören, Eric Ericsons kammarkör, Musikhögskolans kör och OD. När det var som mest intensivt var det körsång med Eric alla kvällar i veckan plus lektioner dagtid. Han frågade mig en gång: tröttnar du aldrig? Då svarade jag med att ställa samma fråga och så skrattade vi åt det, minns Stefan Parkman.
I samband med Eric Ericsons 80-årsdag 1998 instiftades professuren som de första åren finansierades av Föreningssparbanken (nuvarande Swedbank) och Uppsala universitet. Att professuren förlades till Uppsala är inte konstigt med tanke på Eric Ericsons starka band till staden även om han aldrig var bosatt här, anser Stefan Parkman. Ett par år senare invigdes Körcentrum med Parkman som föreståndare.
Vad har Eric Ericson betytt för din egen karriär som dirigent?
– I takt med att jag själv blir äldre inser jag mer och mer att han var en otroligt betydelsefull gestalt både för mig personligen och för körmusiken totalt sett. Han var en enastående musiker, en nyfiken och inspirerande dirigent som ständigt var innovativ och sökte lösningar av problem som kunde uppstå i arbetet med partituren och sångarnas försök att förverkliga dem. Dessutom var Eric flitig som ingen annan för att nå de resultat han önskade; aldrig fanns det anledning att avsluta en repetition i förtid.
Stefan Parkman minns honom också som en person som ständigt ville förnya sig och gå i bräschen för genreöverskridningar.
– Även om Eric främst representerade den så kallade konstmusiken, var han till exempel även en superduktig jazzpianist och hade många kontakter med musiker inom denna genre. Internationellt är han naturligtvis fortfarande ett namn, inte minst här i Tyskland, berättar Stefan Parkman som för tillfället befinner sig i Köln för repetitioner av Bachs "Johannespassionen" tillsammans med Radiokören i Köln, vars chefdirigent han är.
En oöverträffad körledare och skicklig pianist, men hur var Eric Ericson som sångare?
– Han sjöng visserligen rent och klart men var aldrig någon sångare egentligen. Han visste förstås hur sångrösten fungerar och kunde ge instruktioner på sitt "lite osångliga sätt", men framförallt hade han en otrolig förmåga att genom sitt pianospel inspirera sina korister. Ingen kör kunde sjunga så vackert som Eric själv kunde spela piano, säger Stefan Parkman som gissar att Eric Ericson dock inte hade klarat inträdesproven till vare sig UAK eller OD.
– Nja, kanske inte…