– Det är mycket tempo, det är intellektuellt, det är roligt, skarpt och svängigt. En känslomässig action och jag gillar det, säger Emma Roswall som regisserar musikalen "Jernbanan" som har premiär på lördag 28 september.
Hon öser positiva ord över parhästarna inom teaterbranschen: manusförfattaren Dag Thelander och tonsättaren och musikern Per Wickström. De ville göra en musikal baserad på en förlaga i motsats till att hitta på historien själv. Valet föll på den omfångsrika romansviten "Jernbanan" skriven av Sara Lidman.
– För mig var den nästan den viktigaste av alla läsupplevelser i gymnasiet. Det kändes självklart att vi skulle göra den, ett stort svenskt verk. Sara Lidman är en oöverträffad berättare, det är ett intrikat, mångfacetterat verk som ändå är otroligt tajt, säger Dag Thelander.
Det tog tid innan han hittade den rätta ingången, från vilken punkt i de fem första romanerna, i en svit av sju, som historien skulle berättas. Thelander valde att börja bakifrån då huvudpersonen Didrik, småbrukarsonen från Lillvattnet med de stora visionerna, har hamnat i fängelse på Långholmen i Stockholm. Didrik ville förändra synen på Norrland som obygd, rädda hembygden ur fattigdom genom skogen och järnvägen, men han förstod inte alltid vems ärenden han egentligen gick.
– Det slutar illa för Didrik redan i den första scenen och han berättar historien från fängelsecellen. Det finns en nyckelreplik i femte boken där han säger: "Jag håller rättegång över mig själv och frikänner mig varenda gång, jag kunde inte gjort annat." Pjäsen är den rättegången, säger Dag Thelander.
Det är svårt att inte dra paralleller till dagens händelser kring batterifabriken Northvolts uppgång och fall.
– Pjäsen är en del av svensk historia, industrialiseringens etablering i Sverige och en del av svensk kolonialhistoria, den är aktuell i dag och relevant att spela överallt. Den utspelar sig i Norrland och det är viktigt att den gör det, den kan inte utspela sig var som helst. Men det är en så pass viktig historia så att den kan göras på viken scen som helst, säger Emma Roswall.
Musikalen hade urpremiär för ett år sedan på Västerbottensteatern i regi av Bobo Lundén. Thelander och Wikström tittar på varandra, båda söker orden, vill att det ska bli "rätt". Kort sagt var de inte nöjda med den uppsättningen.
– Regissören pressade in verket i en väldigt stark form där det skavde lite på något sätt. Både formen och verket förlorade lite på det, säger Dag Thelander.
– På Västerbottensteatern var den gjord mer som en berättarteater, vi har skrivit en musikal, säger Per Wikström.
Och visst blir det mer musik. På Stadsteaterns scen hörs det förutom stämsång och piano också kontrabas, violin, flygelhorn, munspel, mandolin och dragspel.
Per Wickström verkar nöjd.
– Vi plockar tillbaka det musikaliska och låter både små och stora musiknummer blomma ut. Det svänger rejält och är fartfyllt. Jag gillar också när musiken skevar lite gentemot texten. Du kan berätta ett sorgligt skeende med glad musik, då vrider det om, det sorgliga drabbar en ännu mer då, säger han och exemplifierar detta med Tom Jones gamla hit "Delilah" från 1968.
Nina Sandström, kostymdesigner, har tagit fram kostymerna till uppsättningen. Hon hyllar äldre hantverkstekniker, bland annat har Didrik spelad av Robert Noack, en brudgumsskjorta sydd av ett drygt 100 år gammalt tyg.