Ylva Ekbergh har varit deprimerad en stor del av sitt liv.
"Jag har medicinerats sedan i tonåren men jag tror att jag kanske var deprimerad redan när jag var elva tolv år."
– Jag trodde aldrig att andra skulle vara intresserade av mitt liv. Men det här är mitt liv såsom jag har levt det, säger Ylva Ekbergh, 30, när UNT träffar henne hemma i tvåan i Örbyhus.
Där bor hon med sin sambo, två kungspytonormar och två katter. Sambon, Beata, är på jobbet, själv arbetar Ylva 70 procent som boendestödjare på ett LSS-boende. Samtidigt pluggar hon halvtid till undersköterska.
Två katter och två ormar bor tillsammans med Ylva Ekbergh och hennes sambo Beata i en lägenhet i Örbyhus.
Hon ställer fram två stora koppar kaffe på köksbordet. Solen tittar fram och letar sig in mellan persiennerna.
Nu när omkring tio år har gått efter hennes båda självmordsförsök känner Ylva Ekbergh att livet oftast är värt att leva. De dagar som är extra tuffa försöker hon tänka på allt hon har att leva för.
– Jag har min sambo, hon skulle inte klara sig utan mig, det låter själviskt att tänka att hon behöver mig så mycket, men det är så jag tänker. Jag har en lägenhet, mat på bordet och katterna, de lever tack vare att jag kan köpa mat åt dem precis som mina ormar. De dagar jag känner att jag inte vill leva tänker jag att jag måste hem till dem.
"Skrattet är ändå det sista som överger mig", säger Ylva Ekbergh.
Ylva odlar gärna sina intressen som att måla, lyssna på musik, spela datorspel och att sticka.
Ylva Ekbergh poängterar att det är en sjukdom att vara deprimerad. "Det är inte dig det är fel på, du har en sjukdom, som diabetes fast annorlunda", säger hon.
Då, för snart tio år sedan, hade hon flyttat hemifrån och bodde ensam i Norrtälje. Hon pluggade "Tidiga språk och kulturer" på universitetet i Uppsala och hade en termin kvar till kandidatexamen. Det var strax före jul när mörka tankar smög sig på.
– Jag orkade inte med någonting, orkade inte leva. Jag övervägde på vilket sätt jag skulle ta livet av mig. Hur gör jag på bästa, lättaste sätt utan att traumatisera någon annan, som en lokförare till exempel.
Hon planerade in i minsta detalj.
Men lägenheten var stökig, det låg kläder i högar överallt, smutsiga tallrikar, glas och kastruller belamrade diskbänken.
– Jag tänkte på hur ledsen och besviken pappa skulle bli över att det var så stökigt och det stoppade mig den gången.
Dagen därpå sökte hon hjälp för första gången, på en mottagning för unga vuxna, där kunde hon äntligen ge efter, berätta allt från början och få hjälp.
Andra gången hade Ylva flyttat tillbaka till sin pappa.
– Då var jag mer bestämd. Jag planerade noga, hade alla min olika mediciner i handen. Men jag visste inte vad jag skulle göra med min älskade hamster, jag messade min lillebror och bad honom att ta hand om den.
Lillebror kom springande från sitt rum och slog bort alla tabletterna hur Ylvas hand.
Den yngsta av Ylvas två kungspytonormar heter Amaterasu, men kallas Ama.
"Ormar är inte flockdjur men de känner igen mig när jag tar upp dem. Hos mig slingrar de sig och utforskar men när min sambo tar upp dem kryper de hellre ihop till en boll", säger Ylva Ekbergh.
Ylva Ekbergh har flyttat ett otal gånger under sitt 30-åriga liv sedan hon föddes i Sollefteå. Nu bor hon i Örbyhus.
I dag mår Ylva Ekbergh relativt bra. Även om hon ibland har mörka dagar är det något hon nu har verktyg till att hantera.
Allt började tidigt. När Ylva Ekbergs föräldrar skilde sig var hon tre och hennes lillebror ett år, pappan fick ensam vårdnad om barnen.
Hon medicinerar fortfarande mot depression och ångest, något som hon förmodligen får fortsätta med livet ut.
– Jag kommer nog aldrig att bli frisk, det var vad min läkare sade. Även om jag går i terapi har jag väldigt mörka stunder. Jag vet inte om min depression beror på att min hjärna producerar för lite serotonin eller om det är på grund av mitt förflutna.
Allt började tidigt. När hennes föräldrar skilde sig, hon var tre och hennes lillebror ett år, fick pappan ensam vårdnad av barnen.
– Pappas nya misshandlade både mig och min bror. Hans tredje kvinna fick mig att känna mig värdelös, hon jämförde mig med sina äldre döttrar, tryckte ner mig mentalt och sa att jag var dum i huvudet, att jag var tjock och lat.
Musikern Daniel Östersjö har gjort låten "Jag är fan i mig på väg" utifrån Ylva Ekberghs berättelse om sitt liv.
Konstnären Anneli Östersjö har broderat tavlor utifrån sin mans, musikern Daniel Östersjös, samtal med olika personer.
Tavlan närmast kameran har hon sytt utifrån Ylva Ekberghs livshistoria.
Frilansmusikern Daniel Östersjö har skrivit låten "Jag är fan i mig på väg" utifrån Ylva Ekberghs berättelse om sitt liv. Hon svarade på ett upprop på Facebook som Östersjö gjorde inför ett konstprojekt. Projektet gjorde han tillsammans med hustrun Anneli Östersjö som har broderat tavlor med inspiration av alla berättelser.
Ylva Ekbergh har en överenskommelse med sin bästa vän. Om hon messar orden: "Har du åtta minuter?" ringer vännen upp direkt.
– Att prata hjälper. Jag åker ner i mörkret kanske tre gånger per år, mer på vintern än på sommaren. Men hur mycket jag än varit med om är skrattet det sista som lämnar mig och jag är envis, det har hållit mig vid liv. Nu är jag fan i mig på väg mot ljuset, säger Ylva Ekbergh.
Enligt den ideella organisationen Suicide zero tar varje dag cirka fyra personer sitt liv i Sverige. Det är ungefär sju gånger fler än antalet som dör i trafiken. Utöver detta gör varje år minst 15 000 personer självmordsförsök. Bland 15–24-åringar och bland män 25–44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken.
Eva Wedberg, tillförordnad generalsekreterare på Suicide zero, anser att det allra viktigaste för en människa som har självmordstankar är att berätta för någon i sin närhet eller att söka hjälp.
– Har man ingen i sin omgivning är det viktigt att vända sig till en hjälplinje och att söka hjälp på en vårdcentral eller psykakuten. Läkarna är mer utbildade på vårdcentraler i dag. Att vara suicidal är en livshotande sjukdom som kan leda till döden, ingen skulle komma på tanken att skicka hem någon med stroke eller annan fysisk åkomma, säger hon.
Bemötandet av en suicidal person som söker vård är också avgörande.
– Att sitta med pillren i sin hand är en aktiv handling för att avsluta sitt liv och ett tecken på att man mår mycket dåligt. Det är viktigt att man blir sedd och får ett bra bemötande när man söker hjälp i vården, annars kan det vara förödande. Det är också viktigt att det görs en plan för personen när den går hem, säger Eva Wedberg.