Konsert
Jethro Tull
Uppsala Konsert & Kongress
Fredag 13 september
Betyg: 4
Det var en lite underlig känsla först när konserten i Konserthuset startade. Jag hade inte sett Jethro Tull sedan 70-talet. Ende kvarvarande nu var förstås huvudfiguren Ian Anderson, men inga andra. Medlemmarna under åren har varierat kraftigt så det var väntat. Det har alltid varit Anderson som varit ansiktet och motorn med sin sång och flöjtspel. Att han inte har kvar full fart i rösten och utspelet kan man förlåta, han fyllde 77 för en månad sedan. Flöjtspelet satt där det skulle, det var faktiskt han som fick mig att börja med instrumentet, efter att ha hört singeln ”Living in the past” förstod jag att flöjt gick att använda även i rocken.
Den låttiteln kunde i värsta fall ha varit en rubrik på konserten, det brukar ju ofta vara så när gamla rockhjältar turnerar. Så blev det ändå inte, det var en artist som var högst i nuet. Anderson var på gott humör och trivdes på scenen med ett utspel som var fullt tillräckligt. Okej, han stod inte så mycket på ett ben och spelade, det stora håret som han viftade med var borta för länge sedan. Men han spred en dignitet och trivsel omkring sig, och pratade mycket med publiken.
Under hela konserten spelades filmer upp bakom bandet. Det var inte bara utfyllnad och dekoration utan de gav en extra dimension till konserten. När det handlade om till exempel klimatkrisen kom det ena bildbeviset efter det andra. Till en låt som ”Heavy horses” mängder med rörliga bilder på dessa, liksom att det bakom tunga extranumret ”Locomotive breath” blev julafton för oss ångloksälskare.
Förutom just den givna låten blir det förstås inget framträdande utan en ”Bourée” och en ”Aqualung”. Men det var inga nostalgiskt tvungna versioner utan båda dessa gjordes i spännande arrangemang som lyfte dem till nya höjder. Nyare låtar som ”Mine is the mountain” och ”Mrs Tibbets” tillhörde också konsertens höjdpunkter.
Ian Anderson är en artist som också verkligen bryr sig om sina texter, han vädjade och fick fullt gehör för att inte bli störd av fotografering och mobiltelefoner. Produktionsbolaget hade också meddelat att UNT inte fick fota så jag hade ingen kamera med, därav arkivbilden till denna recension. I extranumret hävdes dock detta, men då var det så dags. Tyvärr.
Som helhet en uppfriskande och inspirerande konsert där även de senaste medlemmarna visade vad de kunde.