Jag har en skepsis mot band som åker runt och lever på gamla meriter och med högst en eller två från originaluppsättningen kvar. Helt enkelt var det inte med 10cc heller. Om man tycker att det skulle vara okej om Paul McCartney kallade sitt turnéband The Beatles så inget problem att Graham Gouldman turnerar som 10cc. Han är ende kvarvarande från gruppens glansdagar på 70-talet, låt vara att nuvarande trummisen Paul Burgess spelade live med gruppen redan 1973, han var dock inte med på plattorna eller i komponerandet.
Men om man lägger det åt sidan så bjöd gruppen på bra versioner av de gamla låtarna som hade åldrats förvånansvärt väl. Från inledande ”Wall Street Shuffle” till flera extranummer, bland annat ”Donna” a cappella, lät det riktigt bra om de skickliga musikerna. De lyckades också ge känslan av att de själva tyckte att detta var riktigt roligt, inte bara ännu en dag på jobbet.
Att låtarna kändes hyggligt fräscha beror inte minst på att 10cc gjorde en lyckad blandning av pastisch, satir och bra pop redan i början. De hade en välkommen distans till hela musikbranschen men var ändå så duktiga på att skriva låtar som fastnar direkt. Kontrasten mellan fortfarande högst aktuella texter som i nämnda ”Wall Street Shufffle” och ”Art for arts sake” till den sköra kärlekssången ”I’m not in love” är stor, men fungerar bra. Sedan gör gruppens förhållningssätt också att man inte riktigt berördes av musiken. Det finns för det mesta en ironisk tvist någonstans som kan bli till ett filter mellan bandet och åhörarna. Fast det är också det som är just 10cc. Låtar som ”, ”Things we do for love”, ”Good morning judge” och “Dreadlock holiday” tål att höras flera gånger.
Det gick också att njuta för fullt av det skickliga spelet. Alla medlemmarna i bandet spelar flera instrument, och gör det på det där till synes enkelt självklara sättet. Det finns mycket att upptäcka i musiken bakom de humoristiska gesterna. Särskilt imponerade gitarristen Rick Fenn som hade en stor bredd i spelet. Graham Gouldman var förstås navet och den som skötte det mesta av mellansnacket. Ett riktigt bra konsertljud får skrivas på pluskontot också.
Den dubbeltydiga ”Ready to go home” som inledde extranumren tillhörde också höjdpunkterna. Men än verkar det långt till att 10cc ska göra det slutgiltigt. Inte att döma av den entusiastiska publiken heller.