Kanske var Uppsalapubliken lite blasé efter en ganska konserttung helg, med bland annat Diggiloo och Thomas DiLeva. Hur som helst var det verkligen värt att vandra till Parksnäckan på söndagskvällen. Solnedgången i den ljumma sensommaren var en perfekt inramning till David Bowies musik i Miriam Aïdas tolkningar.
Det måste fordras stort mod att ge sig på en ikon som David Bowie, bortgången alltför tidigt för tre och ett halvt år sedan. Miriam Aïda har tydligen det i alla fall och gav förra året ut albumet ”Loving the alien” med elva av hans låtar i annorlunda tappning. Hennes förkärlek för brasilianska rytmer gav en särpräglad ny stämning till dem.
LÄS MER: Miriam Aïda: "Bowie lärde sina fans att vänta sig det oväntade"
På scenen framfördes musiken i en slags intensiv lågmäldhet. Sättningen med akustisk 7-strängad gitarr, spelad av duktiga Mats Andersson, och skickliga slagverkarna Ola Bothzén & Emil Sjunnesson, förutom Miriam Aïda själv då gav en ny insikt i Bowies musik. I flera fall hördes själva låtarna tydligare i den här avskalade formen och den rytmiskt pregnanta inramningen fick det att rycka i fötterna. Den minimalistiska sättningen gjorde också att det blev en del fyndiga lösningar i arrangemangen. För det mesta sjöng hon på engelska, utom ”Ziggy Stardust” som fått text på portugisiska, liksom ”Rebel rebel”.
Alla låtarna från albumet framfördes. De spänner från tidiga Bowie med ”The man who sold the world” över ”Ashes to ashes” till “Dollar days" från hans sista album ”Black Star”. Eftersom det förstås som hon sade hade varit svårt att välja vilka låtar som skulle med på albumet kommer hon att släppa flera ut på Spotify i höst. Hon spelade några exempel som gav tydlig mersmak: ”Starman”, ”Cat People (Putting out fire)” och en mycket bra version av ”Lady Grinning soul”. Bara att hålla ut tills de landar i strömningstjänsten.
Det är imponerande hur bra hon lyckats göra låtarna till sina egna. Det blev definitivt aldrig någon känsla av en artist som gjorde covers. ”Vi är kanske inte lika på utsidan, men inuti” som Miriam Aïda själv uttryckte det och drog i sin vildvuxna frisyr. Hon tillhör också de som har en alldeles självklar närvaro på scenen. Den milda oro man kunde ha känt när någon ger sig i kast med en ikon infann sig aldrig för en sekund.
Kameleonten David Bowie log säkert i sin himmel över att bli tolkad på detta kärleksfulla sätt.