Tanken på att syssla med stand up kan ge vem som helst gåshud av nervositet. Att göra det inför en ouppvärmd publik gör knappast saker och ting bättre. Sålunda kan det tyckas klokt att endast låta de mest luttrade komikerna ta dessa otacksamma pass. Men i klassisk stand up-tradition fick kvällens minst erfarna deltagare, Josefin Sonck, inleda inför en svårflörtad publik.
Att försöka skapa kontakt med publiken genom direkta frågor visade sig vara en dålig idé. Konferenciern försökte, Josefin försökte, men svaren blev aldrig längre än två ord i följd tills en kvinna som aldrig egentligen blev tilltalad kom igång.
Det var egentligen inte förrän vid kvällens tredje akt som det lossnade för resten av publiken. Kvällens enda man, Johannes Finnlaugsson, tycktes mera stå och tänka högt, vilket visade sig vara ett vinnande koncept. Ämnen byttes blixtsnabbt från Bröderna Lejonhjärta till intergalaktiska vårdkaruseller. Det hela blev högst oförutsägbart, men kändes genomtänkt och blev kanske just därför väldigt underhållande.
– Blir vi lika glada av att se kändisar på gatan som en dvärg? frågar Johannes Finnlaugsson till synes lika mycket sig själv som publiken. Huruvida publiken hänger med i resonemanget eller inte tycks inte speciellt relevant för denna skåning, han är för upptagen med att skratta åt sina egna ordvitsar. Kanske var det just denna något nonchalanta attityd som fick oss i publiken att släppa loss, för nu slår vi handflatorna mot varandra likt pinnar mot en piñata.
Ann Westin har vunnit en rad priser för sin stand up och stod för kvällens huvudnummer. Hon har ett förflutet som mentalskötare och har hon inga problem med att båda idiotförklara sig själv och publiken med jämna mellanrum. Att lyssna till Ann Westin är som att lyssna på en riktigt underhållande kollega under en fikarast en fredagseftermiddag.
Hon må ha varit den äldsta av kvällens deltagare, men hennes anekdoter skildras med en stor mängd energi och ett stort register av ljudeffekter. Allt känns sporadisk och fräscht, ämnen kommer upp som en respons på publikens svar. Någon är från Umeå och där växte hon upp kommer hon ihåg och berättar hur det var att leva under sjuttiotalet.
– Då förstår ni, var det mode att vara så hårig att man kunde sabotera spårvagnen genom att lägga sitt könshår på spåret. Riiiiitch... säger Ann Westin och flinar sadistiskt.