Det vore väldigt behagligt att slå fast att vandringsutställningen, och nu boken, ”Romska röster” är ett solklart tecken på att saker rör sig i rätt riktning – på att Europas största minoritet romerna äntligen är på väg ut ur sitt påtvingade utanförskap och kan räkna med en framtid där de inte diskrimineras fullt så uppenbart som i dag.
Tyvärr är det inte möjligt. Men visst har mycket förbättrats och ”Romska röster”, initierat av Upplandsmuseet, är ett mycket sympatiskt projekt som vill se ljuset i slutet av tunneln. I jämförelse med en förfärlig historia är dagens situation trots allt förhållandevis bra. Att de svenska romerna idag räknas som en nationell minoritet, med ”rätt till skydd och stöd för att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur”, är förstås en avsevärd förbättring i förhållande till tvångssteriliseringar, bosättningsförbud och annat som präglar romernas 1900-talshistoria i Sverige. Många romer upplever också att de fördomar de möter har minskat de senaste decennierna, kulturpersonligheter som Katarina Taikon är på väg att kanoniseras på allvar och Soraya Post tog i fjol plats i Europaparlamentet. Men det känns ändå som att varje steg i rätt riktning pareras med ännu ett olagligt polisregister eller något liknande. När utomhusutställningen med Anders Rymans porträttfotografier, ”Romska rösters” mest publika del som efter ett par års turné har setts av uppskattningsvis fyra miljoner människor, placerades ut på Uppsalas gator tog det inte ens ett dygn innan de stora bilderna hade vandaliserats med rasistiska förtecken. Därtill har utomhusutställningen i alla svenska städer den uppträtt haft sällskap i stadsbilden av stora skaror rumänska romer utan andra alternativ än att tigga för sin försörjning. De förbättringar som de svenska romerna har mött saknar som bekant helt motsvarighet i många europeiska länder, i synnerhet i det forna östblocket.
Men ”Romska röster” väljer att fokusera på den utveckling som trots allt går att peka på, och när utställningen nu flyttat in på Upplandsmuseet möter vi 26 bilder som porträtterar ett trettiotal människor av romskt ursprung; finska kaaleromer, polska galicjakiromer, serbiska arliromer, svenska kalderashromer, svenska resande, kosovanska och serbiska gurbetiromer och romer från Rumänien och Bulgarien. I boken, och på utställningsskyltar, kompletteras Anders Rymans svartvita porträtt med intervjufragment där de avbildade talar om sin identitet. De porträtterade förhåller sig (förstås) på olika sätt till traditionella kläder och de romska aspekterna av sin identitet. De är ambulanssjukvårdare, politiker, musiker, lärare, arbetslösa, studerande och en massa annat.
I boken presenterar Domino Kai, som tillsammans med Mirelle Gyllenbäck står bakom intervjuerna, dessutom en snabb historik som på några effektiva sidor börjar för ett millenium sedan då en stor grupp indier av oklar anledning utvandrade och så småningom kom att fogas in under det paraplybegrepp som rom utgör och slutar i nationalhymnen ”Gelem, gelem”.
De korta intervjuerna hinner oftast bara skrapa på ytan, vilket på ett sätt är frustrerande men på ett annat fullt rimligt. Bildmässigt söker ”Romska röster” en relativt rak hållning som mer presenterar än gestaltar. Att bilderna är svartvita anger möjligen att man söker ett lite förlegat autenticitetsanspråk. När utställningen nu dessutom har flyttat inomhus skulle det göra bilderna mer rättvisa att visa dem i små bra printar istället för stora av sämre kvalitet. Men det bör tilläggas att det är marginella anmärkningar. Här handlar det trots allt om något så ovanligt som folkbildning, och det breda urvalet lyfter fram en mångfald som i sig är ett krossande av de stereotypa uppfattningar som romerna trots alla relativa förbättringar får dras med. Och det lyckas man utmärkt med.