Ane Brun fotograferad i sin studentlägenhet i Uppsala 2001, ett par år innan hon slog igenom.
Konsert
Ane Brun
Uppsalas konserthus, söndag
Det äldsta fotografiet på Ane Brun i UNT:s bildarkiv är från 2001. På en säng i en lägenhet i Luthagen sitter en ostajlad 25-åring med en stor gitarr i famnen och blicken någonstans i fjärran, en student som läste musikvetenskap på universitetet om dagarna och spelade på nationsscener på kvällarna. Efter Uppsalaåret gick flyttlasset till Stockholm och karriären tog fart på allvar.
Tjugo år senare är hon denna höst ute på en stor Europaturné och passar på att göra ett efterlängtat återbesök i sin gamla hemstad. Fast knappast på V/Dala-puben den här gången, utan i ett så gott som utsålt UKK.
Iklädd vit kostym och med det långa, blonda håret utsläppt skulle Ane Brun kunna tas för en kyligt distanserad isdrottning när hon dansar in på scenen. Inget kunde vara mer felaktigt. Hon har en varm utstrålning och ett bultande hjärta. Känslorna är stora i varenda låt.
Ane Brun tog fram gitarren några gånger under konserten som annars dominerades av synthar och mäktiga rytmer (arkivbild).
Och vilken låtkatalog hon har. Fokus ligger på de två album som släpptes i fjol, "How beauty holds the hand of sorrow" och "After the great storm". Live klär Ane Brun sångerna i samma musikaliska dräkt som på studioinspelningarna. Det betyder att konserten domineras av synthar, elektroniska loopar på en stadig grund av rytmer. Dubbla slagverkare, bara en sån sak!
Det svänger greit på Hardangervidda när majestätiska låtar som "Honey", "Crumbs", "Don't run and hide" dånar ut. Men även när tempo, volym och ljus skruvas ned firar Ane Brun stora triumfer. Det ger också konserten välbehövlig dynamik.
Några gånger plockar hon fram den akustiska gitarren och lyckas med små medel framkalla stora känslor, som i den vackra "Breaking the surface", en sång som tycks frammejslad ur ett enda stycke. Eller i extranumret "Make you feel my love", en fin och avskalad cover på en av Bob Dylans bästa låtar de senaste decennierna.
Ane Bruns konsert på UKK på söndagskvällen var närmare två timmar lång. De som avstod från att se VM-kvalet Spanien-Sverige på tv lär inte ha ångrat sig. Bilden tagen vid ett tidigare tillfälle.
Innan Ane Brun och hennes sex män och kvinnor starka band gick på scenen bjöd Elle-Kari (Sander) på fyra fem låtar till eget pianokomp. På plussidan hamnade hennes originalitet där hon uppfriskande nog lyckades bryta mot de flesta riktlinjer för hur en poplåt "ska" låta. Samtidigt infann sig en känsla av att några av låtarna bestod av melodier och texter som Elle-Kari tycktes hitta på i stunden. Onekligen en kontrast mot Ane Bruns genomarbetade musik.