Redan första gĂ„ngen âAllt ljus pĂ„ Uppsalaâ arrangerades gnĂ€llde jag, trots nĂ„gra fina projekt, över bristen pĂ„ konstnĂ€rlig intention.
Arrangemanget har genomgÄende dragits med stora problem med sitt syfte och har alldeles för ofta och i alldeles för hög grad liknat ett showroom för lamptillverkare, ljuddesigners och elbranschen i stort.
Den stora publiken har dÀremot varit nöjd, och jag har nog aldrig fÄtt sÄ mÄnga sura kommentarer som nÀr jag klagat pÄ Allt ljus pÄ Uppsala. Arrangörerna har tagit publikens glÀdje som ett kvitto pÄ att allt fungerat som det ska.
Men ljus Àr som glas. Farligt förblindande och förföriskt i sig sjÀlv. Det Àr klart att alla gillar ljus i ett grÄkallt oktober nÀr solen bara visar sig under de timmar dÄ det stora flertalet Àr internerade pÄ sina arbetsplatser. I alla fall om alternativet bara Àr mörker.
Men det Ă€r ju pĂ„ intet sĂ€tt detsamma som Ă€r det Ă€r okej att genomföra ett arrangemang och lĂ„ta det vara sĂ€mre Ă€n det har potential att vara. Ibland har det gett festen en generande bismak av dĂ„lig koll â lite som om man hĂ€ller ut en hink med vatten och pĂ„stĂ„r sig ha skapat ett hav. Allt som lyser Ă€r inte ljuskonst.
I Ärets upplaga av evenemanget har nÄgonting Àntligen hÀnt. Patric Kiraly Àr konstnÀrlig ledare och det stÄr en eller flera konstnÀrer bakom alla tio projekt (som fortfarande ocksÄ erbjuder den elrelaterade branschen utmÀrkta tillfÀllen att lysa).
Skillnaden Àr betydande.
Att temat i Är kretsar kring den 100 Ärsjubilerande Ingmar Bergman drar mot det vÀl förvÀntade, men Àr ocksÄ mer eller mindre oundvikligt. Den mycket ljuskÀnsliga Bergman har dessutom alldeles uppenbart erbjudit bra inspiration och fina ingÄngar.
Den mest bokstavliga tolkningen av temat Ă€r kanske Anna Bobergs âIngmar Bergman â Upplysta samtalâ som i en platsspecifik videodesign lĂ„ter nĂ„gra nyckelscener frĂ„n Bergmans filmproduktion utspela sig pĂ„ UpplandsmusĂ©ets södra fasad. BĂ„de teknik och utförande imponerar. De delar av verket som fĂ„r det att se ut som om publiken ser rakt in genom byggnadens vĂ€gg Ă€r sĂ„ briljanta att man glömmer att nĂ„gra delar ser ut som en 15 Ă„r gammal powerpoint. Med lite bearbetning vore det en utmĂ€rkt idĂ© att göra verket till ett regelbundet Ă„terkommande minnesmĂ€rke.
Permanent eller Ätminstone lÄngvarigt borde ocksÄ Anna-Karin Brus eleganta animation pÄ à hlénshusets fasad pÄ Stora torget. HÀr Àr Bergman kanske inte sÄ nÀrvarande, men i gengÀld har Brus pÄgÄende brottningsmatch med vanitasmotivet ett slags paradoxal munterhet gemensamt med den store regissörens envetna kamp med sina trauman.
Alla projekt faller mig inte i smaken, men det behöver inte vara dĂ„ligt. âAllt ljus pĂ„ Uppsalaâ Ă€r ocksĂ„ en stadsfestival, och det Ă€r viktigt med bredd.
Det mycket finstilta verket âRytmâ, som diskret ljus sĂ€tter fasaden pĂ„ Bergmans födelsehem pĂ„ TrĂ€dgĂ„rdsgatan Ă€r knappast ett utropstecken, men en mycket snygg annektering av ett bostadshus.
Motpolen Ă€r den tokroliga vagnen âDen magiska tĂ€rnanâ som Finn Ăhlund har placerat utanför Walmstedska gĂ„rden vid FyrisĂ„n. HĂ€r samplar konstnĂ€ren vilt forna tiders laterna magica i ett litet disco pĂ„ hjul. Till och med trots att den utlovade musiken av Matti Kallioinen inte hördes nĂ€r jag passerade tvingade installationen fram nĂ„gra halvt ofrivilliga danssteg.
Precis som tidigare upplagor av eventet erbjuder âAllt ljus pĂ„ Uppsalaâ en underhĂ„llande promenad genom centrala Uppsala. Att det nu ocksĂ„ finns en tydlig tanke med arrangemanget gör att det stannar kvar i kroppen lite lĂ€ngre.
kultur@unt.se