I början av 90-talet fick det amerikanska bandet Soul Asylum en monsterhit med låten Runaway train och videon spelades i stort sett oavbrutet på MTV. Grungemusiken hade precis gått från smal till mainstream och bland dem som befann sig i trakterna av tonåren var Soul Asylums musikvideo ett hett samtalsämne av två orsaker. Dels för att sångarens hår såg smutsigare ut än allt annat hår man hade sett, och dels för att videon var ett collage där bilder på försvunna människor, mest ungdomar, seglade fram i takt till musiken. Videon avslutades med telefonnummer och en uppmaning: "If you have seen any of these people, or are one of them, please call this number." Både håret och de försvunna människorna signalerade autenticitet och äkthet, två av den tidens allra viktigaste begrepp.
Bonniers konsthall viger varje år en vårutställning åt ung svensk konst. I år är infallsvinkel att hitta den del av svenskt konstliv som har flytt landet och curatorn Camilla Larsson har jagat fatt elva konstnärer som inte syns i Sverige men som ändå kan påstås utgöra en vital, och relativt framgångsrik, del av landets konstscen. Utställningen Runaway train, med uttalad inspiration av Soul Asylums engångshit, vill utmana eller i varje fall undersöka epitetet svensk konstnär och gör i förlängningen en utvikning mot det globaliserade konstliv som ofta påstås ha ersatt de mer regionala. Det är en på en gång storslagen och riskfylld ambition.
Den senare frågan, om det globala konstlivet, har ett tydligt svar som lyder nej - nej, konstlivet är inte globaliserat och de stjärnkonstnärer som spelar på en global arena är försvinnande få. Däremot är världen mindre och avstånden kortare, vilket förstås möjliggör en helt annan rörlighet än den som byggde förra seklets tydliga konstarenor.
Den första frågan, hur en svensk konstnär ska definieras i dag, är lite knepigare. I varje fall om man vill ladda begreppet med mer än en geografisk definition som minsta gemensamma nämnare.
Runaway trains elva konstnärer förenas alltså av ha lämnat det land som rimligen är en väsentlig del av deras identitetsbygge för att söka yrke och utbildning utomlands, och passande nog förenas de också av att ett samtal kring vad som skapar identitet går att hitta i deras konst, om än i varierande grad.
I glasrummet i konsthallens södra spets samsas utställningens mest subtila verk. Nina Canell och Niklas Tafra, baserade i Berlin respektive London, jobbar bägge med finstilta men tydliga medel och pekar på saker som vi kanske inte ser. Canell fokuserar på upplösning och förändring och presenterar bland annat Perpetuum Mobile, som består av ett handfat där vatten sakta förångas i kombination med en öppnad säck cement som långsamt mättas av fukten som stiger från fatet. Konstverket blir ett skeende med vattnets färd från en form till en annan. Tafra har kört in näven i sin vardag och samlat på sig ljudläckage från medpassagerare på Londons tunnelbana och sammanställt de intryck medmänniskorna lämnat i en morrande hög av hörlurar. Två väldigt eleganta verk som försynt och rätt egenartat resonerar kring den slitna sentensen om omöjligheten att stiga ned i samma flod fler gånger.
På skalans andra sida breder Jonas Ohlsson, med en lysande karriär i Amsterdam, ut sig i kaféet där teckningar, foton, skulpturer, ljud och texter bildar en vild installation som både talar om hans bakgrund i Örebro och om musik som en identitetsbyggande subkultur långt viktigare än nationalitet.
Mellan polerna hittar vi vidare bland annat Magnus Monfelts video, kompletterad med filtflaggor och björkstammar, som bygger på barndomens fascination för indianer med oväntad Tysklandskoppling, Charlotte Wandts stora installation Lonely Planet Holland, som nästen musealt presenterar det egna jaget genom mängder av inplastade objekt (flyttgods) och flera andra som arbetar med tillhörighet, gruppkänsla och liknande.
Att flertalet av konstnärerna arbetar med frågor som kretsar kring identitet säger nog kanske mer om utställningens specifika utgångspunkt än om hur det svenska konstlivet i förskingringen ser ut. Att ge sig ut på jakt efter en bit osynligt svenskt konstliv föder ju inte alldeles oväntat en blick som fastnar för konstnärskap som fokuserar på plastisk identitetsförhandling. Utställningen finner helt enkelt vad den förväntar sig.
Men å andra sidan har processen ändå en viss giltighet. I ett så pass homogent konstliv som det svenska kan man i princip utgå från att Camilla Larssons initierade curatorblick är relevant för många som delar hennes hemmaarena.
Och Runaway train kan på ett kongenialt sätt inte ha fel. Genom att lyfta fram de aktuella konstnärerna och påstå att de har något att säga det svenska konstlivet skapar man en självbekräftande utsaga. En tidigare osynlig del har, om inte annat, blivit synlig.