Spänn bågen, sikta högt – det är ett gott motto för en essäist. Särskilt för en så egensinnig en som Bo Gustavsson. ”Det nya nuet” heter hans senaste bok, uppföljaren till ”Det stora okända”, och är precis som sin syster en heterogen, något disparat samling essäer om väldigt olika filosofer, författare och konstnärer. Från Roland Barthes, via Friedrich Hölderlin till Ivan Aguéli. Pilens tydliga bana genom tid och rum håller dock samman det hela: det handlar om litteratur och tänkande som vill röra sig bort från den vardagliga verklighetens gråtrista väggar, glimta ett högre, sannare ljus.
Men inte bara. Gustavsson är ingen romantiker. Snarare är han ett slags klassisk kulturradikal, som söker vägar bort från samtidens förnuftstro, vetenskapsideal och andliga fattigdom. När han skriver om T.S. Eliot är det symptomatiskt nog inte ”Det öde landet” han läser, utan den sena Eliot, den till kristendomen konverterade och döpta Eliot.
Fokus läggs vid den lite förbisedda dikten ”De vise männens färd” som, i Gustavssons läsning, blir ett dokument över diktarens existentiellt plågsamma resa mot nytt sätt att vara i världen på. Västerlandet är ödelagt – London Bridge har brunnit, rasat – och nu går han genom vintern mot Betlehem. Men födelsen till en ny tro är en ”hård och bitter vånda”, världen är ju så torr och förnuftig. Det nya, kristna ljuset är ensamt. Och kanske därför långt värre än det som en gång fick honom att döpa sig.
Läsningen är sympatisk, nödvändig och kanske bokens bästa. Gustavsson riskerar ibland att bli ett slags elfenbenstornets kverulant, men genom Eliot-läsningen dubbelexponerar han alieneringen och instängdheten. Låter ana att även om det finns utvägar ur samtiden, är att välja dessa en ensamhetens och förtvivlans dom.
Stilen har dock en besvärande självsäkerhet. Om igen vill Gustavsson fastslå ganska märkliga sanningar, exempelvis genom att i en mening avfärda Martin Heideggers receptionshistoria som irrelevant. Han bör nämligen inte betraktas som filosof, utan som poet, menar författaren. Naturligtvis är det helt okej att i egenskap av essäist göra det valet, men Gustavssons kategoriska lättsinnighet skaver. Särskilt som han ibland helt enkelt har fel.
Essän om Tomas Tranströmer och Katarina Frostenson tar sin utgångspunkt i Bertolt Brechts verfremdungseffekt. Gustavsson menar att den ”stora lyriken” arbetar med denna effekt (vilket inte stämmer), som han ger en felaktig definition: ”att skriva fram en annan värld än den givna verkligheten samtidigt som denna motvärld innehåller ett element av kritik och ifrågasättande.” Det låter snarare som en beskrivning av Viktor Sklovskijs begrepp ostranenie, men enligt Gustavsson teoretiserar också den berömde ryssen kring Verfremdung (vilket han inte gör). Konsekvensen: rejält röriga läsningar av poeterna, där författaren tvingar deras dikter mot en märklig slutsats som han redan på förhand har dragit.
Jag kan ursäkta det, eftersom boken mer än något annat är en bok om Bo Gustavsson själv. Om livet som levs genom litteraturen, genom den sökande tanken, som i pilens flykt letar efter det okända, det öppna. Jag läser den trots allt med glädje, som ett hopp om frihet, i vardagens avstannade grå.
Fotnot: Bo Gustavsson är medarbetare i UNT. Därför recenseras hans bok av Victor Malm, litteraturkritiker i Expressen.