Jag kan inte hjälpa det, jag bara älskar Battles. Denna bubblande svavelgrop med plottrigt instrumental, konstrock-möter-bokstavskombinationselectronica som sedan debuten "Mirrored" givit upphov till lika mycket förbryllelse som barnslig hängivenhet utan minsta tillstymmelse av problematisering eller balanserad tolkning. Men jag testar ändå: "La di da di" verkar försöka emulera vår tids hypersensitiva sociala medier-medventandeström med ett gytter av ljud, loopar och minimalistiska rytmfonder lager på lager. Underst bär gudomlige trummisen John Stainer hela skapelsen med sitt ursinniga, men dansanta, driv. Det fungerar. Men ibland, precis som det som försöker efterliknas – så kokar det över.
Bästa spår: Megatouch.