Komedi/Drama
Titel: The Phoenician scheme
Visas på: Fyrisbiografen, Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Benicio del Toro, Mia Threapleton, Michael Cera
Regi: Wes Anderson
Speltid: 105 min
Betyg: 3
"Denna film får inte användas för att träna AI" står det i eftertexterna till "The Phoenician scheme", men man kan tycka att regissören Wes Anderson får skylla sig själv som anlagt ett så distinkt formspråk. Det är inte så konstigt att hans estetiska universum har inspirerat otaliga Tiktok-trender och frekvent förekommer i prompter i stil med "om Harry Potter hade regisserats av Wes Anderson".
"The Phoenician scheme" utgör knappast någon stilmässig anomali sett till hans filmografi, utan är ytterligare en dovt kulört pojkrumsdröm bestående av minutiösa bildkompositioner i centralperspektiv. Handlingen är också ett återberättande av ett slags urhistoria för regissören: en älskvärd skitstövel, i detta fall oligarken Sza Sza Korda (Benicio del Toro), söker försoning med försakade familjemedlemmar, här dottern Liesl (Mia Threapleton), och tvingas under ett sista äventyr göra upp med sin självcentrerade världsbild.
Anmärkningsvärt för Wes Andersons senare filmer, "Asteroid City" (2023) och "Henry Sugar"-sviten (2023), är att han dragit ned på tempot och blivit mer scenisk i sina framställningar. Trots att "The Phoenician scheme" omfattar en rad exotiska miljöer är interaktionen med dessa tämligen statisk. Detta ger tittaren mer ro att hinna betrakta den hantverksmässiga bragd som filmerna alltid utgör – detaljerade scenbyggen av såväl interiörer som exteriörer, utförda i den anrika filmstudion Babelsberg utanför Berlin.
I "The Phoenician scheme" är till och med intrigen stiliserad. Komplotten i titeln går knappast att förstå annat än på ett rent abstrakt plan. Lägesutvecklingen illustreras med hjälp av återkommande grafikplattor och procentsatser vilka understryker dramaturgins blott illustrativa funktion för huvudpersonernas försoningsarbete. Den feniciska odyssén ger även anledning att möta en aldrig sinande mängd karaktärsskådespelare i excentriska cameos, somliga minnesvärda andra rätt bleka.
Visst blir man en smula utmattad av idisslandet av skämt och motiv, men det återstår ännu något unikt. Det faktum att scenerierna är så uttänkta, genomarbetade och omsorgsfulla får dem att framstå smått anakronistiska i den digitala eran. I och med sin oefterhärmlighet har Anderson blivit en av våra mest lätthärmade regissörer, vilket medfört att han också har börjat plagiera sig själv.