Berörande och vackert när Kjell Höglunds musik får nytt liv

Ellen Sundberg & Ellinor Brolin lyckas utan synbar ansträngning göra Kjell Höglund till en högst relevant kompositör.

Ellen Sundberg och Ellinor Brolin stod för en inkännande och varm hyllning till Kjell Höglund.

Ellen Sundberg och Ellinor Brolin stod för en inkännande och varm hyllning till Kjell Höglund.

Foto: Björn G Stenberg

Recension2025-05-26 11:02
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Konsert

Ellen Sundberg & Ellinor Brolin:
"När tåget lämnar perrongen – i Kjell Höglunds spår"
UKK, söndag 25 maj
Betyg: 4 av 5 kajor

Innan de möttes var de ovetande om att de på varsitt håll var på gång med inspelningar av sin favorit Kjell Höglunds låtar. Ellen Sundberg hade blivit rosad för sitt album med texter av Bodil Malmsten, nu ville hon fortsätta med Höglund och det blev albumet ”Du sålde min biljett”. Ellinor Brolin fick chansen att ta över ofullbordade låtar av Höglund, som tonsattes av en samling namnkunniga svenska kompositörer på albumet ”Det tredje årtusendet”. Idén om en gemensam turné kom. Nu avslutades den hyllade resan i Uppsala med denna välbesatta konsert.

Han har kallats ”Jokkmokks-Jokke för vänsterlagda” och ”vankelmodets trubadur”. Helt klart är Kjell Höglund en särling i svenskt musikliv, en artist som är lite hal att få grepp om. Författaren Anders Sundelin försöker fånga in honom i utmärkta boken ”Kjell Höglund och hans värld”. Huvudpersonen fyller 80 år och lever på ett äldreboende i Västerås. Hans sånger lever dock ett slags tidlöst liv och står sig fint, 54 år efter debuten ”Undran”. Hans texter rymmer nattsvart förtvivlan likaväl som ett slags desperat optimism. De fångar i fina formuleringar vad det innebär att vara människa på denna jord, i denna tid.

Ellen Sundberg & Ellinor Brolin uppträdde tillsammans med fyra duktiga om än anonyma musiker. Skådespelaren Sven J Björklund från Klungan hördes med inspelad röst läsa ur Höglunds klurigt kloka bok ”Magnum Opus” mellan några låtar.

De båda artisterna i huvudrollen lyckades med att göra låtarna till sina egna utan att på något vis skymma upphovspersonen. Höglund själv var ju ingen större skönsångare, vilket både Ellen Sundberg & Ellinor Brolin är. Han ersatte det med sin närvaro, men den finns också här. De lyckades mycket fint med att visa Kjell Höglunds relevans samtidigt som de visade upp sin egen skicklighet. Imponerande!

I hans mer innerliga låtar som ”Blommor av frost” och ”Man vänjer sig” kom de nära och i tunga episka låtar som ”Häxprocess” och ”Pandoras ask” blev det crescendon som lyfte dem och gjorde innehållet i högsta grad nutida. Det blev ett pärlband av klassiska favoriter och samtidigt var det roligt att höra de senare tonsättningarna. Att han är långt ifrån bortglömd visade den förvånansvärt stora publiksiffran.

Och då sjöng de inte ens den låt som Höglund själv tror skulle bli hans mest ihågkomna: ”Lugnare vatten”.