Moa Martinsson var på tv, ett minnesprogram där alla redan var gamla. Martinsson pratade om stoltheten i att göra ett gott och hårt jobb, vreden över att förnedras nere på golvet. Indignation var dåtidens debattord, klasshat är dagens.
Debuterande Linn Bursell är dagens arbetarförfattare. Precis som Johan Jönsson och Jenny Wrangborg undersöker hon förhållandet mellan stolthet och förnedring, människor som har blivit maskiner.
"Allt som är" handlar om den unga hemtjänstanställda Sara, och frågan är om hon redan förlorat sin mänsklighet, kan hon känna hat och kärlek? Om man ska jobba i det träsk där minnen och svunna drömmar bubblar upp stup i kvarten, det vill säga hemtjänsten, är det bäst att stålsätta sig till maskin, en städrobot.
Sara håller hårt i sina drömmar, att spilla sitt innersta vore att kasta pärlor för svin. Det är fint på ett sätt, att ens veliga känslor skulle vara pärlor värt, något som arbetsmarknaden inte kan värdera. Hoppfullt.
Hennes halvsyster åker tunnelbana i två timmar för en dålig pratstund. Hur får man kontakt egentligen? Killar är köttstycken att släpa med sig hem, Sara har hört att täcken med tyngd funkar lika bra. Människan behöver en viss tyngd över sig, för att känna att hon lever.
Just detta är bokens kamp, att få känna att man lever, inte bara ett bruksliv.
Så hamnar Sara som privat hushållstjänst hos urgamla Ester, de ska väcka varandra.
Först tycker jag att allt är lite tamt, att Bursell är lite försiktig. Hur kan man skriva om människor som behöver skakas om men samtidigt inte skaka om läsaren? Sen grävs Esters förlorade son upp ur sin grav, han rycktes ur händerna på henne, hon blev förryckt, sen dess har hon bara spelat människa. En förbjuden kärlekshistoria rullas upp där allt är försent och det knyter sig i hjärtat. Slutet är radikalt men känns, känns äkta. Kärlek.
Moa Martinsson sa också att det enda som var värt att skriva om, där allting händer, ute på slagfälten, var arbetet, och kärleken.
När boken är slut känns det som att jag gråtit, som om jag spillt ut sitt innersta på golvet, mina tårar som pärlor på smutsiga marken, även fast jag inte grät. Jag kan erkänna att jag är en knuten människa, för Sara och Ester har just erkänt detsamma.