I en mycket stark scen möter vi fotografen Rebecca (Juliette Binoche) under en ceremoniell begravning i något som ser ut som Afghanistan. Hon har lyckats prata sig till att få närvara när en kvinna ceremoniellt görs i ordning för att bli en levande bomb. Hon får till och med följa med i transporten in till torget där bomben ska utlösas. Det är täta och närgångna bilder i en mycket (i dubbel bemärkelse) laddad situation. Väl på plats bidrar Rebecca till att bomben briserar för tidigt och ett antal människor dödas.
Det skulle ha skett ändå men hon får svåra samvetskval när hon åker hem till familjen på Irland. Där möts hon dessutom av ett ultimatum från sin make Marcus (Nikolaj Coster-Waldaus) som tröttnat på att vara rädd för vad som skulle kunna hända hustrun på de livsfarliga uppdrag hon tar. Likaså är hennes dotter Steph (Lauren Canny) mycket kritisk till det liv som de lever.
Det blir alltså en ganska klassisk uppställning där en kvinna tvingas att ta ställning och välja mellan jobb eller familj. Låt vara att det är en mycket speciell situation här men regissören Erik Poppe får det stundtals att bli en gammaldags kvinnofälla. Det hade varit bättre om det varit en man i samma situation så att stereotyperna inte blivit så tydliga.
Tydligt är också hur viktigt jobbet är för Rebecca. Juliette Binoche visar återigen vilken fantastisk skådespelare hon är genom skillnaden i hur hon lider hemma och lever upp för fullt när hon får göra det hon är bra på. Men hur väljer man i sen sådan situation?!
Samtidigt är det självklart lätt att förstå familjens oro och rädsla. Filmens titel ” Tusen gånger god natt” syftar på alla de oändligt många gånger man sagt god natt på en knastrig telefonlinje, osäkert när det ska bli en nästa gång.
Man grips av svårigheterna för makarna att lösa det hela, men det blir ibland en del tomgång, särskilt i dialogerna. Mer berör de starka scenerna från Rebeccas arbete. Ett flyktingläger någonstans i ”Afrika” som anfalls, och inledningen, är filmens mest angelägna scener. Samtidigt som hennes arbete gör oss medvetna och kanske får till en förändring profitera hon också på andras olycka. Men så är det ju för all media.
Att en norsk regissör regisserar en fransk och en dansk skådespelare som talar engelska och ska föreställa irländare säger en del om internationaliseringen även i filmvärlden. Och det funkar bra, särskilt med den klassen på skådespelare.