Det är synd att Statens konstråd inte är delaktiga i utställningen ”Uppsamling” på Uppsala konstmuseum. Statens konstråd står för flera av de senaste årens mer intressanta offentliga verk i regionen, och fyller dessutom universitetet och statligt anknutna byggnader med konst. Det hade varit roligt att se en helhetspresentation av vår gemensamma konst. Nu får vi nöja oss med Uppsala konstmuseum och kommunens och landstingets respektive avdelning för offentlig konst, vilket i och för sig också räcker ganska långt. Tillsammans dominerar de tre aktörerna, med var sin stor samling, Uppsalas offentligt finansierade konstscen.
”Uppsamling” presenterar ett axplock av vad institutionerna köpt in de tre senaste åren. Förutom det uppenbara värdet i att rakt av presentera konst som ingår i samlingar som åtminstone teoretiskt sett tillhör oss alla strävar utställningen efter att pedagogiskt redogöra för de villkor och riktlinjer som styr och påverkar de olika samlingarna.
Uppsala konstmuseums samling skiljer sig förstås markant från de två andras. Dels för att det förstås går att placera en annan typ av konst i ett rum som enbart är avsett för ändamålet, medan konst som ska hamna i offentliga miljöer och diverse tjänsterum är tvungen att ta hänsyn till många andra faktorer än konstnärligt värde, en hänsyn som ofta men inte alltid är befogad. Konstmuseets köper konst för att bygga utställningar, medan de övriga oftare köper konst som mer eller mindre permanent ska placerats någonstans. Museet har också en mer heltäckande ambition och köper till skillnad från de andra två också äldre konstverk för att komplettera samlingen, och tar dessutom emot donationer.
Men också kommunen och landstinget skiljer sig från varandra. Kulturkontoret, dit kommunens offentliga konstavdelning hör, arbetar med en tydlig lokal förankring och både beställer och köper in fler verk av Uppsalabaserade konstnärer än Kultur och bildning, som landstingets motsvarighet heter, som istället tar ett större ansvar för att se till att bra konst utifrån hittar in i det lokala sammanhanget.
Alla tre överlappar förstås också varandra, och har de senaste decennier mött större krav på en pedagogisk verksamhet. Ett krav som innebär olika saker, beroende på vem man arbetar emot. Kulturkontoret, som jobbar mot många skolor och förskolor visar exempelvis delar av de vandringsutställningar man producerar för ändamålet. Att skicka en kappsäck med konst till ett dagis medger förstås en annan hantering av verken än vad som vore möjligt för det som köpts in till den museala samlingen.
Intressantast är egentligen det som inte visas utan bara antyds, nämligen de diskussioner och avvägningar som ligger bakom varje beslut. Det är självklart att Konst i länet inte kan placera vad som helst i ett sjukhusrum, men var går gränsen och vem bestämmer? Att fylla ett palliativt centrum, inriktat på vård i livets slutskede, som både kommunen och länet har gjort, är också en mycket intressant uppgift. Vilken hänsyn ska konsten ta och varför?
Som helhet betraktad är ”Uppsamling” inte så mycket att tala om. Det spretar ungefär lika mycket som man kan tänka sig. Men så är ju också tanken att visa lite av varje. Det kunde bli ett problem om det inte vore för att det mesta är betryggande bra. Alla tre köper in på ett professionellt sätt.
Det är ett nöje att spatsera runt i spåren av yrkesutövare som både kan och gillar sin sak. Oväntade paralleller mellan verk kan bli små passionerade möten. När man ser Mette Björnbergs vingligt glänsande träskulptur ”Bragd” tillsammans med Daniel Jensens olja ”Archeology”, som visar en interiör med föremål som kunde inspirerat skulpturen, och noterar att verken står tillsammans på röntgenavdelningen på Akademiska sjukhuset, då stiger man in i en arbetsprocess som brinner av lust.
Det är också väldigt roligt att se beställningsarbeten som hittar alldeles rätt, som Stina Wollters medaljongformade collage och oljemålningar, gjorda för Stenhagens familjeenhet – något av det bästa konstnären gjort.
Vid sidan av det ovanstående är utställningen också ett tydligt tidsdokument. Det föreställande och tydligt narrativa dominerar precis som de har gjort på det senaste decenniets svenska konstmarknad.
Finge jag önska ett tillägg (och det får jag ju) så skulle det vara ett skavsår eller två.