Bildkonst som får visa sin egenart

Moderna museets tagning av den svenska fotohistorien från Christer Strömholm och framåt bjuder kanske inga chockerande överraskningar. Men den är mycket rikt berättad, konstaterar Sebastian Johans.

Foto: Martin Bogren

Recension2014-09-11 10:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det känns som en tanke att Moderna museet slår upp Stockholmsversionen av sin foto-satsning ”Ett sätt att leva”, som i våras visades i en lite mindre version på filialen i Malmö, samtidigt som populära Fotografiska slår upp dörrarna till en stor presentation av Anders Petersens bilder.

Petersen är naturligtvis väl representerad också på Moderna, där utställningens undertitel är ”svenskt fotografi från Christer Strömholm till idag”. Det är nästan som om ”Ett sätt att leva” blir en pedagogisk förklaring av museets uppdrag och styrkor. På Fotografiska och liknande institutioner möter vi vanligen stora, vackra presentationer av fixstjärnor som många besökare redan på förhand är säkra på att de vill se. Utställningarna är ofta bra, men har också drag av, för betraktaren, självbekräftande idolporträtt. Moderna museet producerar i och för sig också relativt ofta kioskvältare där publiken kan kryssa av kända verk och konstnärer och andas ut på samma sätt som man kanske känner en viss lättnad över att se Bob Dylan eller någon annan ikon innan denna lägger av för gott. Men museets uppdrag går också utanför den snygga presentationen och vi har rätt att vänta oss mer. Vi har rätt att vänta oss ett större sammanhang, problematisering och en känsla av pågående historieskrivning.

Det innebär att en utställning som ”Ett sätt att leva” inte bara kan nöja sig med att rakt av lyfta fram Christer Strömholm och hans mest hyllade kronprinsar som Anders Petersen och JH Engström, eller för den delen framstående adepter som Dawid, Kenneth Gustavsson och Gunnar Smoliansky, utan måste ge oss något mer. Utan att egentligen bjuda på några överraskningar eller särskilt djärva tankehopp är ”Ett sätt att leva” en mycket lyckad illustration av hur ett museum ska arbeta.

Vi får förstås ett bra urval av Strömholm och hans mest självklara efterföljare. Plus Tuja Lindström, Lars Tunbjörk, Denise Grünstein och ett knippe andra som både följt och breddat föregångarens allvarliga tankar om det subjektiva fotografiet som alltid är en lika självklar del av den person som står bakom kameran som framför. Men vi får också mervärden i form av mycket fina urval, mängder med härliga vintageprintar och en rad små stämjärn som trycks in i den gängse historieskrivningen och gör den rikare.

Den pågående omskrivningen av den manliga fotohistorien måste förstås synas, och curatorn Anna Tellgren går på ett utmärkt sätt lite längre tillbaks i tiden än till det 80-tal som oftast får markera brytpunkten och lyfter fram några av Strömholms tidiga kvinnliga elever, som Eva Klasson, Agneta Ekman och Ann Christine Eek. Om inte bortglömda så i alla fall inte särskilt uppmärksammade namn som det finns all anledning att komma ihåg. Klassons fint restaurerade diptyker där detaljer av den egna kroppen möter djurkadaver och inälvor mot en skrikande röd bakgrund är något av ett utropstecken. Precis som några bilder ur Nan Goldins emblematiska svit ”The ballad of sexual dependency” som här får bli en (berikande) del av den svenska fotohistorien genom fotografens nära förhållande till Strömholm och Petersen.

Att låta JH Engström bilda en liten grupp med Anna Clarén och Martin Bogren – alla tre får varsitt litet, färgglatt målarrum i rummet – är ett annat kvickt sätt att variera historien. För en gångs skull får JH Engström stå närmare någon annan än de stora förebilderna. Det fungerar utmärkt och understryker dessutom självständigheten i hans senare, betydligt varmare praktik.

Överlag är bildurvalet utomordentligt kompetent. Och visar dessutom hur kvalitativ Modernas samling, där merparten av bilderna kommer ifrån, faktiskt är. Påfallande många bilder visar sin fotografs egenart. Det kan låta självklart men är inte helt enkelt att få till. Kenneth Gustafssons mer poetiska och drömska senare produktion får till exempel en oanad skjuts av att kontrastera mot Anders Petersens allt råare bildvärld, som med stora format och en självförbrännande ton blir en både bokstavlig och bildlig mittpunkt i utställningen. Tuja Lindströms närbilder av strykjärn hör också till de bilder som mår bra av sammanhanget.

Det är inte fel med en flott parad av stjärnor ibland, men det är när marginalerna närmar sig centrum som det verkligen händer något.

Konst

Ett sätt att leva

Moderna museet

Pågår till15 februari