Man vet ju aldrig egentligen hur det ligger till? Är det ett misstag, eller sabotage, som gör att Björks nya album ”Vulnicura” släpps två månader innan det var aviserat. Fast bara i digital form, cd och vinyl får vänta till i mars.
Hur som helst, det är efterlängtat. Det är fyra år sedan ”Biophilia” kom – även om liveversionen av det kom förra året – och det är för långt emellan. Nu är all den tiden ändå värd att gå igenom för nu gör hon ett mästerverk, igen.
Hon har gjort albumet i samarbete med den venezuelanske producenten Arca och den brittiske musikern The Haxan Cloak, men med all kännedom om hennes egensinnighet och starka vilja har de nog inte haft så mycket att säga till om.
Musiken är en originell blandning av gammalt och nytt. Här finns elektronika, etnopop, klubb och konstpop likväl som lån ur den klassiska musikhistorien. Låtarna i sångcykeln är genomgående ovanligt långa, många uppemot tio minuter långa, och hela albumet nära en timme långt. Ett stildrag som går igen är ett slags pådrivande och infernaliska stråkar, snabba och ibland enerverande ljud som far runt i hörselgångarna och ställer till det. Det finns hur mycket som helst att lyssna in noga i lurarna, arrangemangen är intrikata och genomtänkta. Jag lovar att man kommer ut med svettiga öron.
Och kanske blöta ögon. Det är en tragisk historia som Björk berättar. Det handlar om hennes skilsmässa, om en sviken människa som vet att hon måste ner på botten och vältra sig i gyttjan för att komma upp som en hel människa igen. Och den resan tar på krafterna och det är med tydlig förtvivlan och desperation hon kvider fram sina texter. Det är samtidigt djupt personligt, och universellt. Det går att känna igen sig för alla som tvingats igenom en motvillig separation. På sina ställen kan det kännas som von Triers film ”Dancer in the dark”, till vilken hon gjorde musiken som finns på ”Selmasongs”. I låten ”Atom dance” sjunger hon duett med Antony Hegarty och det blir till en märklig upplevelse att höra två så aparta röster i perfekt harmoni.
Hennes intensitet imponerar och det krävs rejäl energi även av lyssnaren. Detta är en skärseld att komma igenom, men det är värt det. Hon fyller femtio senare i år, men det här är musik av en evigt ung och nyfiken artist, som dessutom kan använda sig av det i sitt konstnärliga arbete.
Detta är med ett slags vemodig lycka som jag lyssnar på detta.
Bästa låt: "Atom dance"