Konsert
Keyon Harrold
Fredag 9 maj
UKK
Betyg: 5 av 5
Vem pekar ut riktningen för den kontemporära jazzens framtid? Enligt vissa kännare – åtminstone när det gäller trumpet – står han framför mig i kväll, på UKK:s mysiga restaurangscen. Keyon Harrold är stilbildande på många sätt. Med medfödd pondus beträder han scenen iförd kolsvarta solglasögon, lång skinnrock och guldglänsande pösbyxor. Precis så som man vill att sina excentriska jazzgenier ska se ut och föra sig.
Varenda jazzintresserad i Uppsala tycks ha tagit sig till UKK denna afton för att bevittna en världsstjärna i aktion. Det är lapp på luckan, och varje stol i Jazzhörnan är upptagen. Efter några års uppehåll är Jazzhörnan tillbaka på UKK – vilket i regel innebär konsert med en etablerad jazzförmåga, följt av en jamsession med medlemmar från Uppsala Jazz Club. Ett styrkebesked för jazzens ställning i staden.
Efter några inledande basplock från Jermaine Paul är det dags för Harrold att glänsa. Missouri-sonen behöver inte spela många toner på sin trumpet innan det står klart varför storheter som Diana Ross och Beyoncé lyft luren och efterfrågat 44-åringens tjänster.
Harrolds album “Foreverland” från förra året är välförtjänt Grammy-nominerat och bjuder in lyssnaren på en utsökt postbop-resa där jazz förenas med hiphop, soul och R&B. En ständigt snurrande tombola av musikaliska infallsvinklar som bär släktskap med Kamasi Washington – även om Harrolds sound är något mer lättillgängligt. Själv verkar han inte särskilt intresserad av etiketter, utan konstaterar: “I speak in love and vibrations.”
Även om Harrold inte ryggar för moderna uttryck, har han tydliga rötter i den klassiska jazzen. Under konsertens första halva bjuder han och bandet på en vacker tolkning av Freddie Hubbards “Little Sunflower”. Harrold förklarar att vi måste föra traditionen vidare – men också “take it higher”.
Kvällens starkaste stund infinner sig faktiskt inte när Harrold tänjer på de mänskliga gränserna med sitt instrument. Han är nämligen också en utmärkt vokalist. “Stay This Way” bygger på en melankolisk vaggvisa som Harrold skrev till sin nyfödde son under sin tid på college.
Harrold predikar om musiken som en superkraft för kollektiv förbrödring i en tid av splittring. Och när han ber oss att stämma in i refrängen till “Find Your Peace” – då tror vi honom.