Anna Sundström: Blir Augustvinnaren en bok för "kulturens köttberg"?

Litteraturen i dag handlar om medelklassliv och är skriven av medelklasskvinnor för medelklasskvinnor. Det menade Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson i en krönika i början av året. Hennes inlägg blev startskottet för en debatt på landets kultursidor om vilken litteratur som lyfts och prisas i dag. Pettersson menade att vår tids mest hyllade litteratur är "den som stryker de läsande medelklasskvinnorna medhårs" och att "medelklassens kvinnor är de nya maktgubbarna på parnassen, köttberget".

Var tid har sina dominerande genrer, det är vi nog alla överens om. Frågan är om det är ett större problem i dag än vad det har varit tidigare. Att kvinnor skriver om sina förlossningar eller cancerdiagnoser har däremot häcklats och fnysts åt på ett sätt som krigsskildringar eller genren "man söker sin identitet" inte har råkat ut för i samma utsträckning.

Debatten stormade runt i kulturvattenglaset. Den kan sammanfattas med frågan om huruvida litteratur ska handla om att bekräfta läsaren där hon befinner sig, eller om den ska provocera och vidga våra perspektiv.

Det var mot bakgrund av denna debatt som jag tog del av nomineringarna till årets Augustpris som presenterades i måndags.

Att bli nominerad till Augustpriset – och att vinna – betyder förstås mycket för såväl författare som förlag. De vinnande titlarna blir inte sällan några av de vanligaste klapparna under granen samma år, och som Litteratursveriges kanske finaste utmärkelse leder den ofta till försäljningsframgångar. Bland årets nomineringar finns både nykomlingar och tidigare vinnare. Lina Wolff och Johannes Anyuru har båda chans att vinna för andra gången i den skönlitterära kategorin. Barnboksförfattaren Eva Lindström är nominerad för tolfte gången! Så långt inget storbråk kring saknade titlar och juryns urval.

Det har annars varit ett återkommande tema. Har juryn nominerat rätt eller fel böcker? Man fastnar lätt i diskussioner om kategorier, positioner och representation. Vilka är det som skildras i böckerna? Har böckerna skrivits i Stockholm eller övriga landet? Hur många nominerade är kvinnor respektive män, och så vidare. Diskussioner som vare sig är irrelevanta eller ointressanta.

Under de senaste åren har det varit mycket fokus på att det är just kvinnor som vinner. Inte sedan 2017 har en manlig författare vunnit i den skönlitterära kategorin. Åren 2010, 2016 och 2020 var vinnarna i alla tre kategorier kvinnor, medan vi får gå tillbaka ända till 2008 för att hitta rakt igenom män bland vinnarna. Med fem kvinnor och en man bland årets nominerade i den skönlitterära kategorin är det väl ingen högoddsare att det blir en kvinna även i år. Debatten lär fortsätta.

Litteraturkritik är subjektiv. Vi läser och förstår utifrån oss själva. Men det är väl också just det som gör utmärkelser, rekommendationer och topplistor relevanta, deras uppgift är att bredda repertoaren och få oss att upptäcka nya teman och författarskap. Om de lyckas? Nja, inte alltid. Så bra då att den efterföljande debatten redan står och stampar i farstun.

Jämlikhetsperspektivet är självklart viktigt att ha med sig. Både när man bestämmer vad som får ges ut, vad som ska recenseras och vad som ska prisas. Men på frågan om litteraturen ska bekräfta läsaren eller vidga perspektiv är åtminstone mitt svar givet: Det finns plats för båda.